Lars Petter

lars-petter

Många katrineholmare, gamla som unga har säkert någon gång hört talas om Lars Petter – hus, utan att för den skull veta varifrån begreppet härstammar. Vem var denne Lars Petter? Speciellt de yngre generationerna kan nog ha svårt att få bitarna att falla på plats. Låt oss därför i korta ordalag reda ut begreppet Lars Petter – hus.

Byggmästare Lars Petter Larsson föddes i december 1845 på gården Åsen i Sköldinge. I mitten av 1860-talet startade hans bana inom byggbranschen genom anställning som snickare på flera gods i trakten, bland annat Fjällskäfte och Ökna i Floda socken. Han kom så småningom till SJ, där han byggde banvaktstugor på sträckan mellan Katrineholm och Sparreholm. I mitten av 1870-talet slog han sig ner i Katrineholm och var med och uppförde västra järnvägsbostäderna vid Storgatan 16, där det i dag ligger tre punkthus av högre modell. Han köpte mangårdsbyggnaden till Stensätters gård och området runt omkring, i hörnet av Storgatan-Nygatan (nuvarande Bievägen). Där uppförde han först ett tvåvånings bostadshus, där han själv bebodde ena lägenheten och hyrde ut den andra åt grosshandlaren August Kullberg. Han byggde fler hus på samma tomt, bl.a. det som skulle komma att innehålla Katrineholms första bank, Södermanlands Enskilda Sparbank. August Kullberg köpte senare tomten lät riva husen för att kunna bygga sitt eget bostads och kontorskomplex Kullbergska huset, färdigt 1904. Larsson bosatte sig då i ett hus han själv byggt på Storgatan 21. På samma adress fast inne på gården hade han på 1880-talet  byggt den tidens samlingslokal Socitetshuset (ibland kallat Larssons salong), som senare kom att bli Katrineholms första församlingshem. De hus som uppfördes av L.P. Larsson hade en speciell byggnadsstil, oftast med sparsmakad exteriör vilket gjorde att de kom att kallas Lars Petter-hus och var lätta att känna igen. Ett undantag från det enkla var praktvillan på Storgatan 27 som byggdes åt Källarmästare Leonard Linden. Där var utsmyckningen av huset desto rikligare med snickarglädje och flagga på taket. Hur många hus som uppfördes under den fyra decennier långa byggmästarkarriären råder det delade meningar om. I Katrineholms-Kurirens dödsruna 1928 uppges att det skulle varit ett femtiotal medan Hilding Hjelmberg i sina böcker om Katrineholms historia påstår att det var ett hundratal. Säkert är i alla fall att det mest var bostadshus byggmästare Larsson byggde, dock med några undantag. Ett av dessa var Katrineholms Samskola i hörnet Djulögatan – Hantverkargatan. Skolan startades av en förening 1901 och har sedan dess även fungerat som stadsbibliotek, konstmuseum och pensionärshus.

Lars Petter Larsson var inte bara byggmästare utan deltog under många år även i det lokalpolitiska livet som ledamot i flera betydande nämnder. Han avled efter en kort tids sjukdom den 27 november 1928 och begravdes i Katrineholms kyrka den 2 december. Enligt dödsannonsen sörjdes han närmast av systern Sofia Johansson samt syskonbarnen Axel, Jennie, Maria, Rickard, Kvirinius och Anna.

Järnvägstunnel

järnvägstunnelI september 1996 invigdes Katrineholms nya resecentrum. Det skedde med pompa, ståt och lustifikationer av olika slag samt tal av politiker och höga tjänstemän. Den kanske mest efterlängtade begivenheten var att den nya gångtunneln under järnvägen nu skulle tas i bruk. Landshövding Bo Holmberg klippte det rödgula bandet och gångbroarnas tid var förbi. Det skulle nu bli lättare för rullstolsburna, cyklister och föräldrar med barnvagn att förflytta sig mellan norra och södra stadsdelarna. Den sista bron, byggd 1983 var visserligen försedd med hissar, men då dessa ofta vandaliserades och användes som toaletter var det få som ville använda dem.

Tanken på järnvägstunnel var på intet vis något nytt påfund, utan hade diskuterats vid flera olika tillfällen under lång tid. Det kanske seriösaste förslaget kom i mitten på 1930-talet av stadsingenjören Axel Stenberg. Han tillträdde sin tjänst i Katrineholm 1927 och innehade den fram till sin pensionering 1958. Under dessa drygt 30 år genomfördes många betydelsefulla arbeten i staden, bl.a. reningsverket vid Rosenholm och vattenverket vid Kerstinboda. Axel Stenbergs hade ett stort intresse för trafikfrågorna i Katrineholm. En av hans idéer var att man skulle göra Drottninggatan till en paradgata som skulle sträcka sig från läroverket i söder, förbi torget, via en tunnel under järnvägen och sedan fortsätta fram till kyrkan. På så sätt skulle man, var man än befann sig på Drottninggatan kunna se kyrkan, som på så sätt skulle upplevas ha en centralare placering i tätorten. Ett litet problem var att man skulle bli tvungen att riva eller flytta östligaste delen av godsmagasinet. Järnvägstunneln skulle få en bredd av 9 meter och förses med gångbanor på bägge sidor. Från Drottninggatan skulle trafiken till och från järnvägsstationen förmedlas via Storgatan. Förslaget presenterades på stadsfullmäktiges nyårsfest i januari 1935. Ett av Stenbergs starkaste argument för ett genomförande var, förutom trafikmässigt och estetiskt, att man äntligen skulle kunna riva den ”vidrigt fula Jacobsstegen (gångbron), med sin 42 trappsteg på ena sidan och 43 på den andra”.

Av olika anledningar fick Stenbergs förslag inte gehör hos stadsfullmäktige och drätselkammare och frågan bordlades. Det skulle dröja ytterligare 60 år innan tunneln blev verklighet och då med en annan placering och då inte ämnad för biltrafik.

Bondegatan 10

Teatern 1915Hur många är det som i dag vet eller kanske rent av kommer ihåg att Katrineholms kulturella centrum en gång låg på Bondegatan 10?

Historien börjar redan 1889, då nykterhetslogen ”Familjevännen” började se sig om efter en egen lokal. Med markaffär och byggande tog det elva år innan lokalen stod färdig, men då rymde den å andra sidan hela 300 personer.

För att få medel till den fortsatta driften hyrde man ut lokalen till film-och teaterförevisning, trots protester från medlemmar som menade att detta var ”För nykterheten fördärvliga ting”. De kritiska rösterna tystnade dock då det visade sig att arrangemanget var tämligen lönsamt och skulle räcka till en rejäl om- och utbyggnad. Då denna var klar 1915 hade byggnaden allt som allt kostat den för tiden svindlande summan 40.000 kronor. Namnet ändrades från Godtemplarhuset till Katrineholms Teater och allt gick till en början lysande. Med tiden uppstod dock konkurrens från inte minst Folkets Hus och 1926 var konkursen ett faktum.

Teatern såldes då till Åke Malmberg, som gjorde om huset till en regelrätt biograf som fick namnet Rialto. Det var på Rialto man för första gången kunde avnjuta ljudfilm i Katrineholm.

1947 såldes biografen till Anders Malmström, som lade ned den och i stället öppnade auktionshall. Då Malmström dog 1969 såldes huset till en byggnadsfirma som lät riva huset 1970 och därmed försvann en del av det ”gamla Katrineholm” och dess historia. Tomten Bondegatan 10 är i dag åter bebyggd, men fungerade under många år som rastplats för hundar och växtplats för tistlar och sly. Att tomten skulle vara vanskött och nerlortad kände man hos ägaren/byggnadsfirman inte till. ”Det måste ha skett under semestern” ansåg man.

Palladium

palladiumDet var inte den första biografen i Stan som invigdes i augusti 1920, men utan jämförelse den största. Den stora salongen och läktaren kunde tillsammans ta emot 600 biobesökare. Mellan publiken och filmduken/scenen fanns ett orkesterdike, där musiker spelade under filmens gång. Ljudfilm var ett ännu ouppfunnet fenomen som kom först ca 1930. I Katrineholms-Kuriren som kom ut tre dagar i veckan, kunde man den 25 augusti 1920 läsa om invigningen två dagar tidigare. ”Salongen är hållen i behagligt dämpad färgton och i fråga om belysningen så ändamålsenligt sörjt att man oberoende av det naturliga ljuset, kan ge föreställning vilken stund av dagen som helst”. Skribenten visste inte till sig av hänförelse inför den prakt som uppvisades. Texten fortsätter ”Hallarna och övriga lokaler äro desslikes rymliga och propra. För luftväxlingen äro sörjt på bästa, modernaste vis”. Man dristade sig även påstå att lilla Katrineholm (ca 7 500 inv.) var större vad nöjesetablissemang beträffade än det fyrdubbelt större Eskilstuna.

Det var Aktiebolaget Katrineholms biografteater som igångsatt byggandet av Palladium och som till invigningen den 23 augusti 1920 inbjudit stadens myndigheter, pressen, leverantörer, arbetspersonal m.fl.  Efter ett anslående nummer av bioorkestern höll ordföranden stadsfiskal A.E. Andersson ett kort tal, där han å det varmaste tackade alla i projektet inblandade. Man fortsatte med att visa filmbilder från OS i Antwerpen, jaktbilder från Afrika samt det svenska lustspelet ”Baron Olsson”. Den första långfilm som visades på Palladium var ”Västerns fågelfrie son” med en ung Mary Pickford i huvudrollen.

Arkitekten som ritat Palladium var ingenjör E. Månsson från Norrköping. I övrigt var de flesta entreprenörer hemmahörande i Katrineholm. Bl.a. utfördes målningsarbetena av dekorationsmålaren Carl Rickard Forslund, som dekorerat en mängd byggnader i Sörmland, t.ex. Stora Malms kyrka, Stadshotellet, Gamla Folkets hus m.m.

Efter flera ägarbyten togs Palladium över av bröderna Emil och Åke Malmberg. Året hade då hunnit bli 1933 och bröderna ägde sedan tidigare förut nämnda Rialto på Norr samt Röda kvarn i gamla Folkets Hus på Djulögatan 51. I början av 1960-talet gick företaget upp i Europafilm. Då vi nu skriver år 2013 har Palladium för länge sedan förlorat kampen mot hemelektroniken och fastigheten står så vitt vi erfar oanvänd, efter några mer eller mindre lyckade försök att använda lokalen som nöjespalats av skilda slag.

Nämndhuset

nämndhusetEfter andra världskriget kunde man i slutet av 1940-talet åter börja rikta blickarna framåt. Även om Sverige klarat sig från angrepp utifrån, hade striderna i Europa och världen i övrigt gjort att samhällsbyggandet gick på sparlåga. Den svenska exportindustrin, i synnerhet då det gällde stål gick däremot lysande eftersom stridande makters vapenindustri svalde allt som kunde levereras.

Sverige stod med andra ord väl rustat efter kriget och Katrineholm var inget undantag. Flera byggnadsprojekt hade legat vilande under krigsåren, men skulle nu verkställas. Den expanderande staden behövde förutom fler bostäder, större och mer ändamålsenliga lokaliteter för bl.a. bibliotek, brandförsvar, skola, polis, handel och den kommunala administrationen. För den senare planerades ett byggnadsprojekt som var tänkt att resultera i två stora hus byggda i vinkel, det ena, stadshuset längs med Djulögatan och det andra Nämndhuset, längs med Vasavägen. Båda endast något stenkast från Gröna Kulle. På så vis skulle stadens nämnder vara placerade inom samma kvarter och under överskådlig tid kunna expandera i takt med staden invånarantal. För ändamålet inköpte staden övriga tomter i kvarteret Liljan.

nämndhuset1

Nämndhuset stod klart i mitten av 1950-talet, men den då nödvändiga återhållsamheten av byggnadsinvesteringar gjorde att uppförandet av själva stadshuset måste anstå. Ritningarna av Nämndhuset fick då ändras så att provisoriska lokaler för Stadsfullmäktige och Drätselkammaren under en övergångstid inpassades i övervåningen. I övrigt inrymdes i byggnaden sjukkassa, polis, socialbyrån, arbetsförmedlingen och byggnadsnämndens kontor. Tanken var att de provisoriska sammanträdesrummen skulle tas i anspråk av dessa förvaltningsgrenar då det nya stadshuset så småningom stod färdigt. Det är snart 60 år sedan stadshusprojektet lades vilande och tomten längs Djulögatan är fortfarande obebyggd. Katrineholm har fortfarande inget kommunhus där verksamheterna är samlade, utan i stället ett flertal mindre lokaliteter spridda över tätorten. På gott och ont, för även om det kan vara svårare för kommunens anställda att få kontakt med medarbetare, får man frisk luft och motion då man behöver ses öga mot öga.

För att återgå till Nämndhuset, så har denna byggnad under många år endast varit fäste för kommunal verksamhet. Under hösten/vintern 2012-2013 har huset renoverats och fått ny ventilationsanläggning och under maj månad firas dess återinvigning bl.a. med öppet hus den 4 maj. In flyttar nu stora delar av Kommunstyrelsens förvaltning, den del som inte redan finns i Gröna kulle. Även kommunväxeln kommer att återfinnas i Nämndhuset.

I en skrift från 1955 av arkitekt Eric Schuwert får vi veta att: ”Nämndhuset är uppfört i rött sandat tegel från Walla Tegelbruk. Sockel och fönsteromfattningar har utförts i vit konststensputs. Entréportalen i Ekebergsmarmor är levererad av Gropptorps marmorbruk AB, so även utfört relieferna i entrén jämte stadsvapnet efter skisser av konstnären Gunnar Palmgren, Stockholm”. Interiören i huset har över huvud taget, med sin myckenhet av tegel och marmor, en offentlig karaktär som dessutom är materialen relativt underhållsfria.

Nya hotellet

nya hotelletUnder några decennier på 1900-talet blåste förändringens vindar i de flesta svenska städer. Man rev det gamla, ibland tämligen skoningslöst och byggde nytt. Nödvändig förnyelse säger en del, en massaker på kulturarvet hävdar andra. Katrineholm var, trots sin ungdom inget undantag. År 1985,då Göran Persson tillträdde som kommunalråd, var fastigheterna i de centrala delarna svårt nedgångna. Anledningen till det var enligt honom, att fastigheterna i de olika kvarteren hade olika konkurerande ägare, som bevakade varandra. Resultatet av detta blev att ingen kunde göra något utan att övriga var med på saken. De kvarter i centrum det var fråga om var Rosenbusken, Näckrosen, Pionen samt Stortorget. Från politiskt håll lyckades man så småningom dela upp kvarteren mellan de olika fastighetsägarna, till exempel fick Katrineholms Kommun och dess fastighetsbolag kvarteret Rosenbusken, där man förutom bostäder kunde bygga ett nytt bibliotek och kulturhus.

Vad den här texten egentligen skulle handla om var ett av husen som en gång fanns i ”gamla” kvarteret Violen, nämligen Nya Hotellet i hörnet Fredsgatan Hantverkargatan. Det var den värmlandsfödde gästgivaren Sven Hult som lät uppföra huset 1904. Han drev förutom hotellet med tillhörande restaurang, även en viss åkerirörelse. Hans intresse för hästar var stort och han var även ägare till flera travhästar. Efter ett antal år, oklart hur många överlät Hult hotell- och restaurangrörelsen till källarmästare Isac Burach, som sedermera blev chef för Standard hotell i Nyköping. Nya Hotellet hade också en källarmästare Forsström åren före första världskriget. Under orostiden i slutet på 1910-talet hade fastigheten flera ägare, bland annat en lantbrukare Wahlqvist från Björkvik, som hyrde ut delar av lokaliteterna till åkeri- och expressrörelse.

År 1919 köptes fastigheten av Bröderna Köhler, som flyttade dit sin grossiströrelse från Vingåker. När de senare flyttade sin verksamhet till Vingåkersvägen, fick huset vid Fredsgatan diverse olika användningsområden, bland annat som expeditionslokal för olika föreningar. På 1960-talet ansågs huset ha gjort sitt, eller som Jacob Perman uttryckte sig i en tidningsartikel 1963, ”Fastigheten hör inte just nu till dem, som man kan visa för en turist, där den ligger mitt emot Gröna Kulle”. Några år senare brandhärjades huset och revs därefter.

Mjölkcentralen

mjölkcentralenVid sekelskiftet 1900 fanns det mejerier på snart sagt varje större gård eller gods, uppemot hundratalet bara i Sörmland. Så gott som alla bönder på den tiden producerade mjölk som levererades till något av dessa gårds- eller andelsmejerier. Våren 1915 bildade dessa bönder Mjölkcentralen, MC. Det grundläggande motivet var missnöje med de prisförhållanden som rådde.

I Katrineholm hade funnits flera små mejerier genom åren bl a ett som låg på nuvarande SKF:s område och tillverkade smör på engelskt vis.

1921 invigde MC sitt första mejeri i Katrineholm, i korsningen Djulögatan-Malmgatan. Den stora tegelbyggnaden finns kvar än i dag men innehåller nu helt andra verksamheter än livsmedels-förädling.

År 1950 ansåg man att det gamla mejeriet gjort sitt och gjorde sin största satsning hittills. På Kerstinbodaområdet uppförde man det som skulle bli Europas och kanske till och med Världen största och modernaste mejeri. Detta till den ”ofattbara” kostnaden av 6,5 miljoner kronor. Invigningen ägde rum med buller och bång i september 1950. Inbjudna var det nya stormejeriets 2 500 leverantörer med familjer, sammanlagt ca 4 000 personer. Den förtäring som bjöds besökarna bestod bl.a. av 30 000 varmkorvar. 20 000 smörgåsar, åtskilliga backar pilsner, glass, läsk och naturligtvis obegränsat med mjölk.

År 1975 genomfördes en fusion mellan MC och andra mindre mejeriföreningar och kom att dominera marknaden i mellansverige. Namnet på den nya koncernen blev ARLA, efter gården Stora Arla i Odensvi socken nära Enköping.

De stora produkterna som tillverkades vid mejeriet var konsumtionsmjölk, torrmjölkspulver och smör. Då det gällde det senare hade man en helt ny metod för smörtillverkning, Alfametoden som mycket förenklat gick ut på att man separerade grädden tills den blev smör.

Vid två tillfällen, 1963 och 1980 genomgick matfettsframställningen omfattande rationaliseringar. På 1980-talet hade man en tillverkningskapacitet på nästan 50 ton smör/dag.

Jag som skriver dessa rader började själv en fast anställning vid mejeriet en kulen höstmorgon 1974. När min far, mjölkbonden fick veta detta, utbrast han belåtet ”Bra! Då slipper du i alla fall bli utan jobb. Ätit och druckit har människan gjort i alla tider och så kommer det att förbli”. Ingen kunde mer än jag önska att han haft rätt den höstdag femton år senare då jag för sista gången stämplade ut från ett arbete där jag trivts och där arbetskamraterna blivit en andra familj. Katrineholms mejeriepok var över.

Hellbergs

hellbergsHildur Maria Hellberg föddes i Östergötland 1869 och kom till Katrineholm via Floda 1883. År 1893 gifte hon sig med Karl Emil Hällberg (han stavade namnet med Ä), född 1862 i Örebro län. Han hade kommit till Katrineholm via Stockholm 1886. Den 9 oktober 1896 startade de Hellbergs Manufaktur på adressen Magasinsgatan N:o 86, som sedan 1930-talet heter Drottninggatan 3. På bilden från ca. år 1900 kan ses att det står ”garnbytesaffär” med stora bokstäver på gaveln, vilket vi tror innebar att man här förutom att handla damunderkläder, tyg och sytillbehör även kunde lämna ull och få färdigt garn i utbyte. Hildur Maria Hellberg avled 1914 varpå maken fortsatte rörelsen fram till 1916, då den övertogs av Eric Langborn från Vingåker och hans syster Karin Eriksson. Affären kom då att heta Hellbergs eftr. Till en början innehade Langborn andra anställningar bredvid affären, först på Fredrikssons Träförädling och senare på Svenska Skifferverken, båda i Katrineholm. Från år 1921 ägnade han sig dock på heltid åt köpenskapen och 1925 blev han ensam ägare till affären. 1936 utvidgade han även sin rörelse med en filial i Flen. Eric Langborn var livligt engagerad i köpmannakåren och dess olika yrkeskorporationer, Katrineholms köpmannaförening, Katrineholms beklädnads- och manufakturhandlareförening och Södermanlands köpmannaförbund, för att nämna några. Han var även medlem i Odd fellow-logen Karl Knutsson.

Eric Langborn, som var född 1890, drev sin rörelse ända fram till 1969. Således var han hela 79 år gammal den dag han överlät det hela till Eivor Eriksson. Hon i sin tur höll kommersen igång fram till 1992, då Ullacarin Johansson helt utan affärserfarenhet gav sig in i tyg- och sybehörbranschen. Hon berättar i en tidningsartikel från hundraårsjubileet 1996, att hon vid övertagandet fyra år tidigare genomförde en inventering och konstaterade att 84 000 knappar fanns i lager. Hellbergs var känt för att tillhandahålla ett av landets största knappsortiment. I samma artikel nämner hon att stamkunderna var många och ibland även långväga, lockade dels av sortimentet och dels av fördelen att få råd och stöd av kunnig personal och att få handla över disk.

I slutet av 1990-talet var dock sagan all för den anrika affären. Den var visserligen ute till försäljning, men av allt att döma var budgivarna få och inga försäljning kom till stånd. Numera grasserar annan kommers i de lokaler som hade samma hyresgäst i över 100 år.

Linbanan

linbananI kvarteret Kornknarren i Katrineholms östra delar, alldeles i närheten av vattentornet, finns en mindre villagata vid namn Linbanegatan. Många känner till att gatan finns, men alla kanske inte reflekterat över hur den fått sitt namn. Har det verkligen funnits en linbana i trakten? Svaret på den frågan är ja och historien bakom är som följer om, än i avkortad version .

På Forssjö Bruk utanför Katrineholm startades en masugn för över fem sekler sedan. Runt om i trakten fanns kolmilor för framställning av de enorma mängder kol som gick åt till driften. Det tackjärn som framställdes fraktades till utskeppningshamnarna i främst Norrköping och Nyköping med foror förmodligen mestadels dragna av oxar. Detta var länge det enda transportsätt som stod till buds.

Då västra och östra stambanorna kom till på 1860-talet och Katrineholm blev en stor järnvägsknut skulle dock transporterna underlättas betydligt för Forssjö bruk. Ett problem återstod, nämligen de sju kilometer som skilde bruket från järnvägen. Ägarna av Forssjö Bruk övervägde till en början att bygga en järnvägsförbindelse mellan bruket och Katrineholm, men efter hand ansåg man denna lösning orealistisk, varför tanken på en linbana kom att aktualiseras.

Sagt och gjort – efter tillstånd från Länsstyrelsen uppfördes 1899 linbanan som enligt Tekniska Museets arkiv hade följande mått och kapacitet:

Längd: 7 160 meter

Kapacitet: 8 ton per timma

Nettolast: 250 kilo per vagn

Antal vagnar: 86 stycken

Hastighet: 72 meter i minuten

Linbanan var ämnad för både tackjärn från masugnen och virke från sågen och drevs av en vattenturbin i kraftstationen. Den som ansvarade för linbanans underhåll, lastning m.m. i Forssjö kallades Stinsen och hade bland annat den viktiga uppgiften att sända iväg lasterna i en takt som inte överlastade linan. Från industriområdet i Forssjö gick linbanan över sjön och passerade strax utanför badplatsen och vidare in mot östra industriområdet i Katrineholm, där tackjärnet och virket lossades. Linbanan var i drift fram till 1933. Då hade lastbilstransporterna, som medgav större flexibilitet blivit det dominerande transportsättet. Linbanan fanns kvar ytterligare några år innan den revs i slutet av 1930-talet.

Lasstorp

lasstorpDet kan vara svårt att tro att det område som i dag är bostadsområdet Lasstorp, för bara drygt 30 år sedan var ren landsbygd. Där barnen i dag stojar på lekplatserna och prunkande och välansade villaträdgårdar förgyller tillvaron för människor och hungriga rådjur, betade fram till 1979 kalvar och kor. Det var den 19 april det året bröderna Nils, Folke och Lars Andersson avslutade sitt arrende och den minst 445-år gamla gården för all framtid slutade fungera som brukningsenhet. Det var den dagen brödernas boskap och maskinella inventarier gick under klubban och skingrades.

Det var sålunda redan år 1534 som gården Lasstorp nämndes första gången (namnet var då Lastorp). Det var då Anna Josefsdotter och hennes make Gustaf Kafle fick gården i arv efter Annas föräldrar Josef Pedersson Pinnauer och hans hustru Ingrid Jönsdotter Geet på Djulö. På 1600-talet löstes gården in av riksrådet Axel Oxenstierna. Gården kom att ägas av Henrik och senare Jakob Flemming. Senare har Lasstorp införlivats med Djulö och så sent som 1897 med Eriksberg.

Den mark Lasstorps gård låg på, hade förvärvats av Katrineholms kommun redan tidigare och under bröderna Anderssons sista 5 – 10 år på gården hade en del av åkerarealen tagits i anspråk för andra ändamål. Bland annat hade på gårdens mark byggts den bilfirma vid Bievägen som på den tiden hette Motor & Handels. År 1979 hade brödernas åkerareal minskat från att på 1940-talet ha omfattat 45 tunnland åker samt 15 tunnland betesmark, till att nu vara 35 tunnland totalt.