Mjölkcentralen

mjölkcentralenVid sekelskiftet 1900 fanns det mejerier på snart sagt varje större gård eller gods, uppemot hundratalet bara i Sörmland. Så gott som alla bönder på den tiden producerade mjölk som levererades till något av dessa gårds- eller andelsmejerier. Våren 1915 bildade dessa bönder Mjölkcentralen, MC. Det grundläggande motivet var missnöje med de prisförhållanden som rådde.

I Katrineholm hade funnits flera små mejerier genom åren bl a ett som låg på nuvarande SKF:s område och tillverkade smör på engelskt vis.

1921 invigde MC sitt första mejeri i Katrineholm, i korsningen Djulögatan-Malmgatan. Den stora tegelbyggnaden finns kvar än i dag men innehåller nu helt andra verksamheter än livsmedels-förädling.

År 1950 ansåg man att det gamla mejeriet gjort sitt och gjorde sin största satsning hittills. På Kerstinbodaområdet uppförde man det som skulle bli Europas och kanske till och med Världen största och modernaste mejeri. Detta till den ”ofattbara” kostnaden av 6,5 miljoner kronor. Invigningen ägde rum med buller och bång i september 1950. Inbjudna var det nya stormejeriets 2 500 leverantörer med familjer, sammanlagt ca 4 000 personer. Den förtäring som bjöds besökarna bestod bl.a. av 30 000 varmkorvar. 20 000 smörgåsar, åtskilliga backar pilsner, glass, läsk och naturligtvis obegränsat med mjölk.

År 1975 genomfördes en fusion mellan MC och andra mindre mejeriföreningar och kom att dominera marknaden i mellansverige. Namnet på den nya koncernen blev ARLA, efter gården Stora Arla i Odensvi socken nära Enköping.

De stora produkterna som tillverkades vid mejeriet var konsumtionsmjölk, torrmjölkspulver och smör. Då det gällde det senare hade man en helt ny metod för smörtillverkning, Alfametoden som mycket förenklat gick ut på att man separerade grädden tills den blev smör.

Vid två tillfällen, 1963 och 1980 genomgick matfettsframställningen omfattande rationaliseringar. På 1980-talet hade man en tillverkningskapacitet på nästan 50 ton smör/dag.

Jag som skriver dessa rader började själv en fast anställning vid mejeriet en kulen höstmorgon 1974. När min far, mjölkbonden fick veta detta, utbrast han belåtet ”Bra! Då slipper du i alla fall bli utan jobb. Ätit och druckit har människan gjort i alla tider och så kommer det att förbli”. Ingen kunde mer än jag önska att han haft rätt den höstdag femton år senare då jag för sista gången stämplade ut från ett arbete där jag trivts och där arbetskamraterna blivit en andra familj. Katrineholms mejeriepok var över.