Linbanan

linbananI kvarteret Kornknarren i Katrineholms östra delar, alldeles i närheten av vattentornet, finns en mindre villagata vid namn Linbanegatan. Många känner till att gatan finns, men alla kanske inte reflekterat över hur den fått sitt namn. Har det verkligen funnits en linbana i trakten? Svaret på den frågan är ja och historien bakom är som följer om, än i avkortad version .

På Forssjö Bruk utanför Katrineholm startades en masugn för över fem sekler sedan. Runt om i trakten fanns kolmilor för framställning av de enorma mängder kol som gick åt till driften. Det tackjärn som framställdes fraktades till utskeppningshamnarna i främst Norrköping och Nyköping med foror förmodligen mestadels dragna av oxar. Detta var länge det enda transportsätt som stod till buds.

Då västra och östra stambanorna kom till på 1860-talet och Katrineholm blev en stor järnvägsknut skulle dock transporterna underlättas betydligt för Forssjö bruk. Ett problem återstod, nämligen de sju kilometer som skilde bruket från järnvägen. Ägarna av Forssjö Bruk övervägde till en början att bygga en järnvägsförbindelse mellan bruket och Katrineholm, men efter hand ansåg man denna lösning orealistisk, varför tanken på en linbana kom att aktualiseras.

Sagt och gjort – efter tillstånd från Länsstyrelsen uppfördes 1899 linbanan som enligt Tekniska Museets arkiv hade följande mått och kapacitet:

Längd: 7 160 meter

Kapacitet: 8 ton per timma

Nettolast: 250 kilo per vagn

Antal vagnar: 86 stycken

Hastighet: 72 meter i minuten

Linbanan var ämnad för både tackjärn från masugnen och virke från sågen och drevs av en vattenturbin i kraftstationen. Den som ansvarade för linbanans underhåll, lastning m.m. i Forssjö kallades Stinsen och hade bland annat den viktiga uppgiften att sända iväg lasterna i en takt som inte överlastade linan. Från industriområdet i Forssjö gick linbanan över sjön och passerade strax utanför badplatsen och vidare in mot östra industriområdet i Katrineholm, där tackjärnet och virket lossades. Linbanan var i drift fram till 1933. Då hade lastbilstransporterna, som medgav större flexibilitet blivit det dominerande transportsättet. Linbanan fanns kvar ytterligare några år innan den revs i slutet av 1930-talet.