Nämndhuset

nämndhusetEfter andra världskriget kunde man i slutet av 1940-talet åter börja rikta blickarna framåt. Även om Sverige klarat sig från angrepp utifrån, hade striderna i Europa och världen i övrigt gjort att samhällsbyggandet gick på sparlåga. Den svenska exportindustrin, i synnerhet då det gällde stål gick däremot lysande eftersom stridande makters vapenindustri svalde allt som kunde levereras.

Sverige stod med andra ord väl rustat efter kriget och Katrineholm var inget undantag. Flera byggnadsprojekt hade legat vilande under krigsåren, men skulle nu verkställas. Den expanderande staden behövde förutom fler bostäder, större och mer ändamålsenliga lokaliteter för bl.a. bibliotek, brandförsvar, skola, polis, handel och den kommunala administrationen. För den senare planerades ett byggnadsprojekt som var tänkt att resultera i två stora hus byggda i vinkel, det ena, stadshuset längs med Djulögatan och det andra Nämndhuset, längs med Vasavägen. Båda endast något stenkast från Gröna Kulle. På så vis skulle stadens nämnder vara placerade inom samma kvarter och under överskådlig tid kunna expandera i takt med staden invånarantal. För ändamålet inköpte staden övriga tomter i kvarteret Liljan.

nämndhuset1

Nämndhuset stod klart i mitten av 1950-talet, men den då nödvändiga återhållsamheten av byggnadsinvesteringar gjorde att uppförandet av själva stadshuset måste anstå. Ritningarna av Nämndhuset fick då ändras så att provisoriska lokaler för Stadsfullmäktige och Drätselkammaren under en övergångstid inpassades i övervåningen. I övrigt inrymdes i byggnaden sjukkassa, polis, socialbyrån, arbetsförmedlingen och byggnadsnämndens kontor. Tanken var att de provisoriska sammanträdesrummen skulle tas i anspråk av dessa förvaltningsgrenar då det nya stadshuset så småningom stod färdigt. Det är snart 60 år sedan stadshusprojektet lades vilande och tomten längs Djulögatan är fortfarande obebyggd. Katrineholm har fortfarande inget kommunhus där verksamheterna är samlade, utan i stället ett flertal mindre lokaliteter spridda över tätorten. På gott och ont, för även om det kan vara svårare för kommunens anställda att få kontakt med medarbetare, får man frisk luft och motion då man behöver ses öga mot öga.

För att återgå till Nämndhuset, så har denna byggnad under många år endast varit fäste för kommunal verksamhet. Under hösten/vintern 2012-2013 har huset renoverats och fått ny ventilationsanläggning och under maj månad firas dess återinvigning bl.a. med öppet hus den 4 maj. In flyttar nu stora delar av Kommunstyrelsens förvaltning, den del som inte redan finns i Gröna kulle. Även kommunväxeln kommer att återfinnas i Nämndhuset.

I en skrift från 1955 av arkitekt Eric Schuwert får vi veta att: ”Nämndhuset är uppfört i rött sandat tegel från Walla Tegelbruk. Sockel och fönsteromfattningar har utförts i vit konststensputs. Entréportalen i Ekebergsmarmor är levererad av Gropptorps marmorbruk AB, so även utfört relieferna i entrén jämte stadsvapnet efter skisser av konstnären Gunnar Palmgren, Stockholm”. Interiören i huset har över huvud taget, med sin myckenhet av tegel och marmor, en offentlig karaktär som dessutom är materialen relativt underhållsfria.

Nya hotellet

nya hotelletUnder några decennier på 1900-talet blåste förändringens vindar i de flesta svenska städer. Man rev det gamla, ibland tämligen skoningslöst och byggde nytt. Nödvändig förnyelse säger en del, en massaker på kulturarvet hävdar andra. Katrineholm var, trots sin ungdom inget undantag. År 1985,då Göran Persson tillträdde som kommunalråd, var fastigheterna i de centrala delarna svårt nedgångna. Anledningen till det var enligt honom, att fastigheterna i de olika kvarteren hade olika konkurerande ägare, som bevakade varandra. Resultatet av detta blev att ingen kunde göra något utan att övriga var med på saken. De kvarter i centrum det var fråga om var Rosenbusken, Näckrosen, Pionen samt Stortorget. Från politiskt håll lyckades man så småningom dela upp kvarteren mellan de olika fastighetsägarna, till exempel fick Katrineholms Kommun och dess fastighetsbolag kvarteret Rosenbusken, där man förutom bostäder kunde bygga ett nytt bibliotek och kulturhus.

Vad den här texten egentligen skulle handla om var ett av husen som en gång fanns i ”gamla” kvarteret Violen, nämligen Nya Hotellet i hörnet Fredsgatan Hantverkargatan. Det var den värmlandsfödde gästgivaren Sven Hult som lät uppföra huset 1904. Han drev förutom hotellet med tillhörande restaurang, även en viss åkerirörelse. Hans intresse för hästar var stort och han var även ägare till flera travhästar. Efter ett antal år, oklart hur många överlät Hult hotell- och restaurangrörelsen till källarmästare Isac Burach, som sedermera blev chef för Standard hotell i Nyköping. Nya Hotellet hade också en källarmästare Forsström åren före första världskriget. Under orostiden i slutet på 1910-talet hade fastigheten flera ägare, bland annat en lantbrukare Wahlqvist från Björkvik, som hyrde ut delar av lokaliteterna till åkeri- och expressrörelse.

År 1919 köptes fastigheten av Bröderna Köhler, som flyttade dit sin grossiströrelse från Vingåker. När de senare flyttade sin verksamhet till Vingåkersvägen, fick huset vid Fredsgatan diverse olika användningsområden, bland annat som expeditionslokal för olika föreningar. På 1960-talet ansågs huset ha gjort sitt, eller som Jacob Perman uttryckte sig i en tidningsartikel 1963, ”Fastigheten hör inte just nu till dem, som man kan visa för en turist, där den ligger mitt emot Gröna Kulle”. Några år senare brandhärjades huset och revs därefter.

Mjölkcentralen

mjölkcentralenVid sekelskiftet 1900 fanns det mejerier på snart sagt varje större gård eller gods, uppemot hundratalet bara i Sörmland. Så gott som alla bönder på den tiden producerade mjölk som levererades till något av dessa gårds- eller andelsmejerier. Våren 1915 bildade dessa bönder Mjölkcentralen, MC. Det grundläggande motivet var missnöje med de prisförhållanden som rådde.

I Katrineholm hade funnits flera små mejerier genom åren bl a ett som låg på nuvarande SKF:s område och tillverkade smör på engelskt vis.

1921 invigde MC sitt första mejeri i Katrineholm, i korsningen Djulögatan-Malmgatan. Den stora tegelbyggnaden finns kvar än i dag men innehåller nu helt andra verksamheter än livsmedels-förädling.

År 1950 ansåg man att det gamla mejeriet gjort sitt och gjorde sin största satsning hittills. På Kerstinbodaområdet uppförde man det som skulle bli Europas och kanske till och med Världen största och modernaste mejeri. Detta till den ”ofattbara” kostnaden av 6,5 miljoner kronor. Invigningen ägde rum med buller och bång i september 1950. Inbjudna var det nya stormejeriets 2 500 leverantörer med familjer, sammanlagt ca 4 000 personer. Den förtäring som bjöds besökarna bestod bl.a. av 30 000 varmkorvar. 20 000 smörgåsar, åtskilliga backar pilsner, glass, läsk och naturligtvis obegränsat med mjölk.

År 1975 genomfördes en fusion mellan MC och andra mindre mejeriföreningar och kom att dominera marknaden i mellansverige. Namnet på den nya koncernen blev ARLA, efter gården Stora Arla i Odensvi socken nära Enköping.

De stora produkterna som tillverkades vid mejeriet var konsumtionsmjölk, torrmjölkspulver och smör. Då det gällde det senare hade man en helt ny metod för smörtillverkning, Alfametoden som mycket förenklat gick ut på att man separerade grädden tills den blev smör.

Vid två tillfällen, 1963 och 1980 genomgick matfettsframställningen omfattande rationaliseringar. På 1980-talet hade man en tillverkningskapacitet på nästan 50 ton smör/dag.

Jag som skriver dessa rader började själv en fast anställning vid mejeriet en kulen höstmorgon 1974. När min far, mjölkbonden fick veta detta, utbrast han belåtet ”Bra! Då slipper du i alla fall bli utan jobb. Ätit och druckit har människan gjort i alla tider och så kommer det att förbli”. Ingen kunde mer än jag önska att han haft rätt den höstdag femton år senare då jag för sista gången stämplade ut från ett arbete där jag trivts och där arbetskamraterna blivit en andra familj. Katrineholms mejeriepok var över.

Hellbergs

hellbergsHildur Maria Hellberg föddes i Östergötland 1869 och kom till Katrineholm via Floda 1883. År 1893 gifte hon sig med Karl Emil Hällberg (han stavade namnet med Ä), född 1862 i Örebro län. Han hade kommit till Katrineholm via Stockholm 1886. Den 9 oktober 1896 startade de Hellbergs Manufaktur på adressen Magasinsgatan N:o 86, som sedan 1930-talet heter Drottninggatan 3. På bilden från ca. år 1900 kan ses att det står ”garnbytesaffär” med stora bokstäver på gaveln, vilket vi tror innebar att man här förutom att handla damunderkläder, tyg och sytillbehör även kunde lämna ull och få färdigt garn i utbyte. Hildur Maria Hellberg avled 1914 varpå maken fortsatte rörelsen fram till 1916, då den övertogs av Eric Langborn från Vingåker och hans syster Karin Eriksson. Affären kom då att heta Hellbergs eftr. Till en början innehade Langborn andra anställningar bredvid affären, först på Fredrikssons Träförädling och senare på Svenska Skifferverken, båda i Katrineholm. Från år 1921 ägnade han sig dock på heltid åt köpenskapen och 1925 blev han ensam ägare till affären. 1936 utvidgade han även sin rörelse med en filial i Flen. Eric Langborn var livligt engagerad i köpmannakåren och dess olika yrkeskorporationer, Katrineholms köpmannaförening, Katrineholms beklädnads- och manufakturhandlareförening och Södermanlands köpmannaförbund, för att nämna några. Han var även medlem i Odd fellow-logen Karl Knutsson.

Eric Langborn, som var född 1890, drev sin rörelse ända fram till 1969. Således var han hela 79 år gammal den dag han överlät det hela till Eivor Eriksson. Hon i sin tur höll kommersen igång fram till 1992, då Ullacarin Johansson helt utan affärserfarenhet gav sig in i tyg- och sybehörbranschen. Hon berättar i en tidningsartikel från hundraårsjubileet 1996, att hon vid övertagandet fyra år tidigare genomförde en inventering och konstaterade att 84 000 knappar fanns i lager. Hellbergs var känt för att tillhandahålla ett av landets största knappsortiment. I samma artikel nämner hon att stamkunderna var många och ibland även långväga, lockade dels av sortimentet och dels av fördelen att få råd och stöd av kunnig personal och att få handla över disk.

I slutet av 1990-talet var dock sagan all för den anrika affären. Den var visserligen ute till försäljning, men av allt att döma var budgivarna få och inga försäljning kom till stånd. Numera grasserar annan kommers i de lokaler som hade samma hyresgäst i över 100 år.