Nya hotellet

nya hotelletUnder några decennier på 1900-talet blåste förändringens vindar i de flesta svenska städer. Man rev det gamla, ibland tämligen skoningslöst och byggde nytt. Nödvändig förnyelse säger en del, en massaker på kulturarvet hävdar andra. Katrineholm var, trots sin ungdom inget undantag. År 1985,då Göran Persson tillträdde som kommunalråd, var fastigheterna i de centrala delarna svårt nedgångna. Anledningen till det var enligt honom, att fastigheterna i de olika kvarteren hade olika konkurerande ägare, som bevakade varandra. Resultatet av detta blev att ingen kunde göra något utan att övriga var med på saken. De kvarter i centrum det var fråga om var Rosenbusken, Näckrosen, Pionen samt Stortorget. Från politiskt håll lyckades man så småningom dela upp kvarteren mellan de olika fastighetsägarna, till exempel fick Katrineholms Kommun och dess fastighetsbolag kvarteret Rosenbusken, där man förutom bostäder kunde bygga ett nytt bibliotek och kulturhus.

Vad den här texten egentligen skulle handla om var ett av husen som en gång fanns i ”gamla” kvarteret Violen, nämligen Nya Hotellet i hörnet Fredsgatan Hantverkargatan. Det var den värmlandsfödde gästgivaren Sven Hult som lät uppföra huset 1904. Han drev förutom hotellet med tillhörande restaurang, även en viss åkerirörelse. Hans intresse för hästar var stort och han var även ägare till flera travhästar. Efter ett antal år, oklart hur många överlät Hult hotell- och restaurangrörelsen till källarmästare Isac Burach, som sedermera blev chef för Standard hotell i Nyköping. Nya Hotellet hade också en källarmästare Forsström åren före första världskriget. Under orostiden i slutet på 1910-talet hade fastigheten flera ägare, bland annat en lantbrukare Wahlqvist från Björkvik, som hyrde ut delar av lokaliteterna till åkeri- och expressrörelse.

År 1919 köptes fastigheten av Bröderna Köhler, som flyttade dit sin grossiströrelse från Vingåker. När de senare flyttade sin verksamhet till Vingåkersvägen, fick huset vid Fredsgatan diverse olika användningsområden, bland annat som expeditionslokal för olika föreningar. På 1960-talet ansågs huset ha gjort sitt, eller som Jacob Perman uttryckte sig i en tidningsartikel 1963, ”Fastigheten hör inte just nu till dem, som man kan visa för en turist, där den ligger mitt emot Gröna Kulle”. Några år senare brandhärjades huset och revs därefter.