Lasstorp

lasstorpDet kan vara svårt att tro att det område som i dag är bostadsområdet Lasstorp, för bara drygt 30 år sedan var ren landsbygd. Där barnen i dag stojar på lekplatserna och prunkande och välansade villaträdgårdar förgyller tillvaron för människor och hungriga rådjur, betade fram till 1979 kalvar och kor. Det var den 19 april det året bröderna Nils, Folke och Lars Andersson avslutade sitt arrende och den minst 445-år gamla gården för all framtid slutade fungera som brukningsenhet. Det var den dagen brödernas boskap och maskinella inventarier gick under klubban och skingrades.

Det var sålunda redan år 1534 som gården Lasstorp nämndes första gången (namnet var då Lastorp). Det var då Anna Josefsdotter och hennes make Gustaf Kafle fick gården i arv efter Annas föräldrar Josef Pedersson Pinnauer och hans hustru Ingrid Jönsdotter Geet på Djulö. På 1600-talet löstes gården in av riksrådet Axel Oxenstierna. Gården kom att ägas av Henrik och senare Jakob Flemming. Senare har Lasstorp införlivats med Djulö och så sent som 1897 med Eriksberg.

Den mark Lasstorps gård låg på, hade förvärvats av Katrineholms kommun redan tidigare och under bröderna Anderssons sista 5 – 10 år på gården hade en del av åkerarealen tagits i anspråk för andra ändamål. Bland annat hade på gårdens mark byggts den bilfirma vid Bievägen som på den tiden hette Motor & Handels. År 1979 hade brödernas åkerareal minskat från att på 1940-talet ha omfattat 45 tunnland åker samt 15 tunnland betesmark, till att nu vara 35 tunnland totalt.

Hellbergs Manufaktur

Hellbergs

Hellbergs

Hildur Maria Hellberg föddes i Östergötland 1869 och kom till Katrineholm via Floda 1883. År 1893 gifte hon sig med Karl Emil Hällberg (han stavade namnet med Ä), född 1862 i Örebro län. Han hade kommit till Katrineholm via Stockholm 1886. Den 9 oktober 1896 startade de Hellbergs Manufaktur på adressen Magasinsgatan N:o 86, som sedan 1930-talet heter Drottninggatan 3. På bilden från ca. år 1900 kan ses att det står ”garnbytesaffär” med stora bokstäver på gaveln, vilket vi tror innebar att man här förutom att handla damunderkläder, tyg och sytillbehör även kunde lämna ull och få färdigt garn i utbyte. Hildur Maria Hellberg avled 1914 varpå maken fortsatte rörelsen fram till 1916, då den övertogs av Eric Langborn från Vingåker och hans syster Karin

Eric Langborn och Anna Andersson

Eric Langborn och Anna Andersson

Eriksson. Affären kom då att heta Hellbergs eftr. Till en början innehade Langborn andra anställningar bredvid affären, först på Fredrikssons Träförädling och senare på Svenska Skifferverken, båda i Katrineholm. Från år 1921 ägnade han sig dock på heltid åt köpenskapen och 1925 blev han ensam ägare till affären. 1936 utvidgade han även sin rörelse med en filial i Flen. Eric Langborn var livligt engagerad i köpmannakåren och dess olika yrkeskorporationer, Katrineholms köpmannaförening, Katrineholms beklädnads- och manufakturhandlareförening och Södermanlands köpmannaförbund, för att nämna några. Han var även medlem i Odd fellow-logen Karl Knutsson.

Annons och priskurant 1940

Annons och priskurant 1940

Eric Langborn, som var född 1890, drev sin rörelse ända fram till 1969. Således var han hela 79 år gammal den dag han överlät det hela till Eivor Eriksson. Hon i sin tur höll kommersen igång fram till 1992, då Ullacarin Johansson helt utan affärserfarenhet gav sig in i tyg- och sybehörbranschen. Hon berättar i en tidningsartikel från hundraårsjubileet 1996, att hon vid övertagandet fyra år tidigare genomförde en inventering och konstaterade att 84 000 knappar fanns i lager. Hellbergs var känt för att tillhandahålla ett av landets största knappsortiment. I samma artikel nämner hon att stamkunderna var många och ibland även långväga, lockade dels av sortimentet och dels av fördelen att få råd och stöd av kunnig personal och att få handla över disk.

I slutet av 1990-talet var dock sagan all för den anrika affären. Den var visserligen ute till försäljning, men av allt att döma var budgivarna få och inga försäljning kom till stånd. Numera grasserar annan kommers i de lokaler som hade samma hyresgäst i över 100 år.

Samma byggnad 2012

Samma byggnad 2012

Folkets Hus

Folkets hus

Folkets Hus har funnits i Katrineholm sedan 1904. Det var då den föregående år bildade ”Folkets Husföreningen” invigde sin första lokalitet på Djulögatan 51.  Man hade visserligen redan haft verksamhet  en tid i en före detta målarverkstad, men nu hade man sitt eget, den så kallade B-salen. Åren strax därefter var svåra med flera arbetskonflikter och sjunkande inkomster, något som dock inte fick föreningen att misströsta. År 1912 arrenderade man ett stycke mark från Sandbäckens gård på vilket man startade Folkets park. Från 1914 var namnet Föreningen Folkets Hus och Park.

B-salen blev snart för liten och 1914 började man fundera på ett nytt Folkets Hus. Samma arkitekt som till B-salen,  N.J. Ackzell fick i uppdrag att rita även detta bygge vars pris beräknades till hisnande 100.00 kronor – mellan 4 och 5 miljoner omräknat i dagens penningvärde.

Trots världskriget ute i Europa, med viss materialbrist som följd, stod det nya Folkets Hus klart 1916. Det var ett stort och pampigt stenhus i tre våningar med inredd källare. I bottenplanet fanns kafé, bageri samt kontor. En stor del av huset togs i anspråk av den stora A-salen ämnad för teater och biografföreställningar.

De stora skulderna gjorde att föreningen 1923 var nära konkurs och fick ta till flera åtgärder för att klara affärerna, bl.a. hyrde man ut både biografen och Folkets park (till bröderna Malmberg).

Redan på 1940-talet började fackföreningarna fråga efter fler och bättre lokaler, vilket inte gick att åstadkomma i huset på Djulögatan, utan en nybyggnad ansågs nödvändig. Det skulle dock ta många turer och tjugo år innan ett nytt Folkets hus 1966 kunde invigas i kvarteret Mården, det hus som nu går under namnet Safiren

Gångbron band samman norra och södra Katrineholm

Påskhälsning 001Denna artikel var införd i Katrineholms-Kuriren påsken 2012 och vad skulle väl passa bättre än denna påskhälsning från Katrineholm daterad 8.4 1909 och ställd till studerande Julius Lindström i Uppsala.

Bilden som föreställer den första gångbron över järnvägen har ett vanligt svartvitt foto som förlaga och såldes av Hj. Petterssons Bokhandel omkring 1905. På originalet används bron av människor i stället för höns, men i övrigt stämmer bilden med verkligheten.

Till vänster om bron ser vi Kullbergska huset byggd 1904 och framför det Stinsbostaden  byggd år 1862, samma år som Stationshuset till höger.

I slutet på 1800-talet hade bangården 12 spår som innevånarna hade att korsa då de skulle ta sig från torget till stationen. Ca 50 tåg passerade dagligen och det kan anses som ett under att inget ( rapporterat) dödsfall inträffat.

Den 1 januari 1899 skedde dock det som fick kraven på en bro att ta fart. En kvinna fick armen krossad då hon blev påkörd på bangården. Då föll Länsstyrelsen till föga och uppförde en bro mot att Katrineholms municipalsamhälle stod för fjärdedelen av de 16.000 kr bron var kostnadsberäknad till. Den stod klar 1901

I 83 år nöttes brons trätrappor av ortsbor och tågresenärer, innan den revs i november 1984 och ersattes med en ny med hiss på ömse sidor.

Existensen för den nya bron varade dock bara 13 år. 1996 invigdes gångtunneln under järnvägen.

Detta med en tunnel i stället för bro var ingen ny tanke för de styrande, utan hade stötts och blötts i många decennier. Motståndet mot en tunnel var dock starkt hos många och det fanns t.o.m. en förening, ”Gångbrons vänner” som via annonser i Katrineholms-Kuriren och anslag på stan  lockade till manifestation mot tunnelbygget och för gångbrons bevarande.

 

 

Axel Håkansson, Direktör

bild 1Det har tidigare i flera olika sammanhang berättats om Elin Håkansson, dotter till kassadirektören vid Kullberg & Co AB Karl Kullberg. De flesta Katrineholmare har väl någon gång hört talas om hennes hängivna samlarintresse. Inte minst har hennes unika docksamling beundrats av liten som stor på de platser där den varit utställd. Denna gång ska vi dock i första hand ägna oss åt hennes make under 30 år, ingenjören Axel Håkansson.

Axel, eller Håkan som hustrun föredrog att kalla honom, föddes i Eksjö 1870 och fick efter tekniska studier anställning vid Forsmarks sulfatfabrik. Efter en tvåårig sejour på Frövifors pappersbruk blev han 1907 chef för sulfatfabriken i Värmbol, en tjänst han uppehöll fram till sin pensionering 1932. Den 4 januari 1915 gifte han sig med den tjugo år yngre Elin Kullberg, i vars efterlämnade dagböcker man kan utläsa att äktenskapet var lyckligt, om än barnlöst. I samband med bröllopet flyttade paret in i disponentvillan i Värmbol och bodde där tills 1933 då de bosatte sig i Katrineholm.

Under sin tid i Värmbol engagerade sig Axel Håkansson livligt i Östra Vingåkers kommunala liv. Han var ordförande i kommunalnämnden, ledamot av kyrko- och skolråd samt ledamot i kommunal- och kyrkofullmäktige. Sitt kommunala intresse överflyttade Håkansson senare till Katrineholm, där han blev en av högerns förgrundsfigurer. Han var således ledamot i såväl stadsfullmäktige som drätselkammaren (ungefär dagens kommunstyrelse). Sitt uppdrag som nämndeman i Oppunda häradsrätt i vilket han såg en stor heder och hyste största intresse för, behöll han fram till det att ålder och försvagad hälsa tog ut sin rätt. Ingenjör Håkansson var intresserad av hembygdsrörelsen och var under en period verksam som vice ordförande i Katrineholmsbygdens Hembygdsförening. Med hembygdsintresset var även förbundet en stark känsla för den svenska naturen.

Efter ett, enligt dödsannonsen ”med stort mod buret lidande” avled Axel Håkansson i sitt hem den 4 december 1945, 75 år gammal. I eftermiddagstidningen Katrineholms-Kuriren kan samma dag läsas i dödsrunan att ”Personligen var ingenjör Håkansson en man av stor ära och karaktär. Bakom den lite sträva ytan, mötte man en vänlig och älskvärd man, bestämd i åsikter. Detta gav honom efterhand många vänner, vilka nu vid Håkan bortgång känna stor saknad. Närmast sörjes den bortgångne av maka född Kullberg, brorsbarn samt svågrar och svägerskor och deras barn”.

Hustrun Elin kom att leva ytterligare 17 år och avled 1962, i en ålder av 72 år.

Disponentbostaden i Värmbol

Eriksberg och Pinntorpafrun

Beata von YxkullDenna gång ska vi söka oss utanför själva Katrineholms tätort. Vi ska i ord och bild besöka ett av landets bäst bevarade barockslott, nämligen Eriksberg några mil österut.  Alla slott med självaktning har ett eget slottsspöke, så naturligtvis även Eriksberg. Där heter hon Pinntorpafrun. Pinntorp var det ursprungliga namnet på Eriksberg, som till en början var en ganska oansenlig liten gård invid Nyköpingsån, i skuggan av det större och 750 meter norrut liggande Djulfors. Det har ibland tvistats om vem som egentligen var den riktiga Pinntorpafrun, det finns nämligen två kandidater. Den första var en änkefru vid namn Anna som levde redan på 1500-talet. Hennes namn framkommer i strofen.

”I Sörmland det fagra på slott Eriksberg,

Där bodde en änka, fru Anna,

Som sög sina bönder och torpares märg

Och hade av galla en kanna”

Eftersom namnet Eriksberg finns med i strofen och det på 1500-talet var hundra år kvar innan gården började heta så, får man förmoda att detta är en efterkonstruktion och vi bestämmer oss för att Pinntorpafrun var kandidat nummer två.

Beata Conradsdotter von Yxkull föddes 1618 som enda barnet till Elisabeth Oxenstierna och Conrad Reinholdsson von Yxkull. Fadern dog då Beata var endast fyra år gammal och begravdes tre år (!) senare i Sigtuna. Det var vanligt att det gick åratal mellan dödsfall och begravning då det gällde de mer besuttna, eftersom man ofta först skulle färdigställa ett kostbart gravkor inne i kyrkan.

Beata von Yxkull fick ärva gods i både Uppland och Östergötland och var således förmögen redan som mycket ung. År 1636 gifte hon sig med friherre Eric Carlsson Gyllenstierna af Ulaborg och hamnade därmed på Pinntorp som Gyllenstierna ärvt efter sin faster ”Jungfru Brita till Pinntorp”.

Med tanke på att friherren under långa perioder befann sig på andra sidan Östersjön, bl.a. som generalguvernör i Ingermanland, var paret mycket produktiva då det gällde fortväxten. Efter 15-20 år som gifta hade de fått hela 13 barn.

År 1657, då Beata ännu inte var fyllda 40, avled maken och hon ställdes ensam med alla barnen och det påbörjade slottsbygget som så småningom skulle resultera i det mäktiga palats vi i dag kan se i det sörmländska landskapet. Hon bytte ut namnet Pinntorp mot Eriksberg för att hedra sin bortgångne make. Tio år efter Erics död avled även Beata och byggandet av slottet och anläggande av den franskinspirerade parken övertogs av sonen Christoffer, som även lade under sig närbelägen mark och var en bidragande orsak till Eriksberggodsets nuvarande status som en av Landets största jordegendomar.

Detta var den bevisbara delen i historien om Pinntorpafrun. Enligt flera olika myter, lär hon fortfarande vara tämligen aktiv i sin roll som spöke på Eriksberg. Det finns inga starka belägg för att Beata von Yxkull skulle varit hårdare mot sina undersåtar än vad som för tiden var brukligt, även om detta var hårt nog. En anledning till myterna kan vara att hon levde under häxprocessernas 1600-tal, då vilken kvinna som helst kunde utpekas som häxa. Däremot var det inte brukligt att en förmögen adelsdam brändes på bål, utan misstankarna dryftades i hemlighet i slutna sällskap. Kanske kan det vara därför en variant av sägnen om Pinntorparfrun talar om att hon på den yttersta dagen hämtades vid slottstrappan av djävulen själv. Utrymmet i denna berättelse tillåter inte att vi går djupare in på Pinntorpafruns roll som spöke, men med lite god vilja kanske vi återkommer till det en annan gång.

Järnvägsknut

järnvägsknutIngen ortsbo lever väl i okunskap om hur Katrineholm en gång kom att bli en tätort i stället för att fortsätta vara några enstaka små gårdar med dålig odlingsmark i det sörmländska landskapet. Fabrikörer, grosshandlare och skolledare får ursäkta, men om inte den stora järnvägsknuten funnits, hade de slagit ner sina bopålar någon annanstans. Det enda Katrineholm som då skulle funnits i trakten vore den bondgård som tätorten en gång fick sitt namn efter. Det var vid 1840-41 års riksdag frågan om västra och östra stambanorna på allvar kom på tal. Visserligen hade frågan lyfts redan 1829, men det var först nu frågan började få talrika och betydelsefulla anhängare.  Det var greve Adolf Eugen von Rosen som under en vistelse i England (där infrastruktur och industri var vida mer utvecklat än i Sverige) hade börjat intressera sig för järnvägen som en betydande utvecklingsmöjlighet för svenska näringslivet. Hemkommen till Sverige ansökte han om tillstånd att få lägga de järnvägar som så småningom skulle bli västra och östra stambanorna. Det dröjde till 1853-54 års riksdag innan ett principbeslut togs som klargjorde att banorna skulle byggas, återstod att bestämma vilken dragning de skulle få. Det var framför allt då det gällde västra stambanans dragning som meningarna gick isär. Jernbanekommitén förordade en lösning där järnvägen skulle dras norr om Mälaren, via Västerås, Köping och vidare mot sydväst. Det gjorde dock inte ingenjör Nils Eriksson, som fått uppdraget att ansvara för genomförandet av järnvägsbygget, som med sitt inflytande genomdrev dragningen Stockholm-Södertälje-Katrineholm o.s.v. Därmed var Katrineholms ställning som blivande järnvägsknut bestämd, de båda banorna skulle förenas i staden den ena via Hallsberg till Göteborg, den andra via Norrköping till Malmö. Västra stambanan invigdes med buller och bång samt kungligt deltagande den 3 november 1862 och den östra år 1866.

Järnvägens tillkomst och det faktum att man valde att placera en station här, fick omedelbar inverkan på bygden omkring, isoleringen var bruten. Det nya samhällets första byggnader var givetvis stationen och stinsbostaden 1862, tätt följd av järnvägsrestaurangen, som påbyggde med en våning 1876. Bortom restaurangen uppförde postverket en byggnad dit verksamheten flyttade sedan expeditionen upphöjts till postkontor. Detta ersattes 1906 av de posthus som än i dag finns kvar och innehåller lägenheter. Omgivningen var lantlig och söder om stationen fanns endast spåren, som till en början endast var två, ett för genomgångstrafik och ett växelspår. Utbyggnad av spårområdet skedde sedan allt eftersom.

År 1876 började näringsliv och industri etablera i samhället. Först ut var Carl Fredrikssons Träförädling, 1878 slog sig grosshandlare Kullberg ner här och slutet på 1880-talet startar Gustav Robert Grönkvist sin hovslagar och smidesverkstad i gården nr 59, det som senare skulle bli SKF. Katrineholm blev även redan i början av 1900-talet en betydande skolstad i och med att Oscar Johansson startade Praktiska skolan.

Men, som sagt – Utan järnvägen hade dessa herrar sökt sig någon annanstans.