Bondegatan 10

Teatern 1915Hur många är det som i dag vet eller kanske rent av kommer ihåg att Katrineholms kulturella centrum en gång låg på Bondegatan 10?

Historien börjar redan 1889, då nykterhetslogen ”Familjevännen” började se sig om efter en egen lokal. Med markaffär och byggande tog det elva år innan lokalen stod färdig, men då rymde den å andra sidan hela 300 personer.

För att få medel till den fortsatta driften hyrde man ut lokalen till film-och teaterförevisning, trots protester från medlemmar som menade att detta var ”För nykterheten fördärvliga ting”. De kritiska rösterna tystnade dock då det visade sig att arrangemanget var tämligen lönsamt och skulle räcka till en rejäl om- och utbyggnad. Då denna var klar 1915 hade byggnaden allt som allt kostat den för tiden svindlande summan 40.000 kronor. Namnet ändrades från Godtemplarhuset till Katrineholms Teater och allt gick till en början lysande. Med tiden uppstod dock konkurrens från inte minst Folkets Hus och 1926 var konkursen ett faktum.

Teatern såldes då till Åke Malmberg, som gjorde om huset till en regelrätt biograf som fick namnet Rialto. Det var på Rialto man för första gången kunde avnjuta ljudfilm i Katrineholm.

1947 såldes biografen till Anders Malmström, som lade ned den och i stället öppnade auktionshall. Då Malmström dog 1969 såldes huset till en byggnadsfirma som lät riva huset 1970 och därmed försvann en del av det ”gamla Katrineholm” och dess historia. Tomten Bondegatan 10 är i dag åter bebyggd, men fungerade under många år som rastplats för hundar och växtplats för tistlar och sly. Att tomten skulle vara vanskött och nerlortad kände man hos ägaren/byggnadsfirman inte till. ”Det måste ha skett under semestern” ansåg man.

Palladium

palladiumDet var inte den första biografen i Stan som invigdes i augusti 1920, men utan jämförelse den största. Den stora salongen och läktaren kunde tillsammans ta emot 600 biobesökare. Mellan publiken och filmduken/scenen fanns ett orkesterdike, där musiker spelade under filmens gång. Ljudfilm var ett ännu ouppfunnet fenomen som kom först ca 1930. I Katrineholms-Kuriren som kom ut tre dagar i veckan, kunde man den 25 augusti 1920 läsa om invigningen två dagar tidigare. ”Salongen är hållen i behagligt dämpad färgton och i fråga om belysningen så ändamålsenligt sörjt att man oberoende av det naturliga ljuset, kan ge föreställning vilken stund av dagen som helst”. Skribenten visste inte till sig av hänförelse inför den prakt som uppvisades. Texten fortsätter ”Hallarna och övriga lokaler äro desslikes rymliga och propra. För luftväxlingen äro sörjt på bästa, modernaste vis”. Man dristade sig även påstå att lilla Katrineholm (ca 7 500 inv.) var större vad nöjesetablissemang beträffade än det fyrdubbelt större Eskilstuna.

Det var Aktiebolaget Katrineholms biografteater som igångsatt byggandet av Palladium och som till invigningen den 23 augusti 1920 inbjudit stadens myndigheter, pressen, leverantörer, arbetspersonal m.fl.  Efter ett anslående nummer av bioorkestern höll ordföranden stadsfiskal A.E. Andersson ett kort tal, där han å det varmaste tackade alla i projektet inblandade. Man fortsatte med att visa filmbilder från OS i Antwerpen, jaktbilder från Afrika samt det svenska lustspelet ”Baron Olsson”. Den första långfilm som visades på Palladium var ”Västerns fågelfrie son” med en ung Mary Pickford i huvudrollen.

Arkitekten som ritat Palladium var ingenjör E. Månsson från Norrköping. I övrigt var de flesta entreprenörer hemmahörande i Katrineholm. Bl.a. utfördes målningsarbetena av dekorationsmålaren Carl Rickard Forslund, som dekorerat en mängd byggnader i Sörmland, t.ex. Stora Malms kyrka, Stadshotellet, Gamla Folkets hus m.m.

Efter flera ägarbyten togs Palladium över av bröderna Emil och Åke Malmberg. Året hade då hunnit bli 1933 och bröderna ägde sedan tidigare förut nämnda Rialto på Norr samt Röda kvarn i gamla Folkets Hus på Djulögatan 51. I början av 1960-talet gick företaget upp i Europafilm. Då vi nu skriver år 2013 har Palladium för länge sedan förlorat kampen mot hemelektroniken och fastigheten står så vitt vi erfar oanvänd, efter några mer eller mindre lyckade försök att använda lokalen som nöjespalats av skilda slag.

Nämndhuset

nämndhusetEfter andra världskriget kunde man i slutet av 1940-talet åter börja rikta blickarna framåt. Även om Sverige klarat sig från angrepp utifrån, hade striderna i Europa och världen i övrigt gjort att samhällsbyggandet gick på sparlåga. Den svenska exportindustrin, i synnerhet då det gällde stål gick däremot lysande eftersom stridande makters vapenindustri svalde allt som kunde levereras.

Sverige stod med andra ord väl rustat efter kriget och Katrineholm var inget undantag. Flera byggnadsprojekt hade legat vilande under krigsåren, men skulle nu verkställas. Den expanderande staden behövde förutom fler bostäder, större och mer ändamålsenliga lokaliteter för bl.a. bibliotek, brandförsvar, skola, polis, handel och den kommunala administrationen. För den senare planerades ett byggnadsprojekt som var tänkt att resultera i två stora hus byggda i vinkel, det ena, stadshuset längs med Djulögatan och det andra Nämndhuset, längs med Vasavägen. Båda endast något stenkast från Gröna Kulle. På så vis skulle stadens nämnder vara placerade inom samma kvarter och under överskådlig tid kunna expandera i takt med staden invånarantal. För ändamålet inköpte staden övriga tomter i kvarteret Liljan.

nämndhuset1

Nämndhuset stod klart i mitten av 1950-talet, men den då nödvändiga återhållsamheten av byggnadsinvesteringar gjorde att uppförandet av själva stadshuset måste anstå. Ritningarna av Nämndhuset fick då ändras så att provisoriska lokaler för Stadsfullmäktige och Drätselkammaren under en övergångstid inpassades i övervåningen. I övrigt inrymdes i byggnaden sjukkassa, polis, socialbyrån, arbetsförmedlingen och byggnadsnämndens kontor. Tanken var att de provisoriska sammanträdesrummen skulle tas i anspråk av dessa förvaltningsgrenar då det nya stadshuset så småningom stod färdigt. Det är snart 60 år sedan stadshusprojektet lades vilande och tomten längs Djulögatan är fortfarande obebyggd. Katrineholm har fortfarande inget kommunhus där verksamheterna är samlade, utan i stället ett flertal mindre lokaliteter spridda över tätorten. På gott och ont, för även om det kan vara svårare för kommunens anställda att få kontakt med medarbetare, får man frisk luft och motion då man behöver ses öga mot öga.

För att återgå till Nämndhuset, så har denna byggnad under många år endast varit fäste för kommunal verksamhet. Under hösten/vintern 2012-2013 har huset renoverats och fått ny ventilationsanläggning och under maj månad firas dess återinvigning bl.a. med öppet hus den 4 maj. In flyttar nu stora delar av Kommunstyrelsens förvaltning, den del som inte redan finns i Gröna kulle. Även kommunväxeln kommer att återfinnas i Nämndhuset.

I en skrift från 1955 av arkitekt Eric Schuwert får vi veta att: ”Nämndhuset är uppfört i rött sandat tegel från Walla Tegelbruk. Sockel och fönsteromfattningar har utförts i vit konststensputs. Entréportalen i Ekebergsmarmor är levererad av Gropptorps marmorbruk AB, so även utfört relieferna i entrén jämte stadsvapnet efter skisser av konstnären Gunnar Palmgren, Stockholm”. Interiören i huset har över huvud taget, med sin myckenhet av tegel och marmor, en offentlig karaktär som dessutom är materialen relativt underhållsfria.

Nya hotellet

nya hotelletUnder några decennier på 1900-talet blåste förändringens vindar i de flesta svenska städer. Man rev det gamla, ibland tämligen skoningslöst och byggde nytt. Nödvändig förnyelse säger en del, en massaker på kulturarvet hävdar andra. Katrineholm var, trots sin ungdom inget undantag. År 1985,då Göran Persson tillträdde som kommunalråd, var fastigheterna i de centrala delarna svårt nedgångna. Anledningen till det var enligt honom, att fastigheterna i de olika kvarteren hade olika konkurerande ägare, som bevakade varandra. Resultatet av detta blev att ingen kunde göra något utan att övriga var med på saken. De kvarter i centrum det var fråga om var Rosenbusken, Näckrosen, Pionen samt Stortorget. Från politiskt håll lyckades man så småningom dela upp kvarteren mellan de olika fastighetsägarna, till exempel fick Katrineholms Kommun och dess fastighetsbolag kvarteret Rosenbusken, där man förutom bostäder kunde bygga ett nytt bibliotek och kulturhus.

Vad den här texten egentligen skulle handla om var ett av husen som en gång fanns i ”gamla” kvarteret Violen, nämligen Nya Hotellet i hörnet Fredsgatan Hantverkargatan. Det var den värmlandsfödde gästgivaren Sven Hult som lät uppföra huset 1904. Han drev förutom hotellet med tillhörande restaurang, även en viss åkerirörelse. Hans intresse för hästar var stort och han var även ägare till flera travhästar. Efter ett antal år, oklart hur många överlät Hult hotell- och restaurangrörelsen till källarmästare Isac Burach, som sedermera blev chef för Standard hotell i Nyköping. Nya Hotellet hade också en källarmästare Forsström åren före första världskriget. Under orostiden i slutet på 1910-talet hade fastigheten flera ägare, bland annat en lantbrukare Wahlqvist från Björkvik, som hyrde ut delar av lokaliteterna till åkeri- och expressrörelse.

År 1919 köptes fastigheten av Bröderna Köhler, som flyttade dit sin grossiströrelse från Vingåker. När de senare flyttade sin verksamhet till Vingåkersvägen, fick huset vid Fredsgatan diverse olika användningsområden, bland annat som expeditionslokal för olika föreningar. På 1960-talet ansågs huset ha gjort sitt, eller som Jacob Perman uttryckte sig i en tidningsartikel 1963, ”Fastigheten hör inte just nu till dem, som man kan visa för en turist, där den ligger mitt emot Gröna Kulle”. Några år senare brandhärjades huset och revs därefter.

Hellbergs

hellbergsHildur Maria Hellberg föddes i Östergötland 1869 och kom till Katrineholm via Floda 1883. År 1893 gifte hon sig med Karl Emil Hällberg (han stavade namnet med Ä), född 1862 i Örebro län. Han hade kommit till Katrineholm via Stockholm 1886. Den 9 oktober 1896 startade de Hellbergs Manufaktur på adressen Magasinsgatan N:o 86, som sedan 1930-talet heter Drottninggatan 3. På bilden från ca. år 1900 kan ses att det står ”garnbytesaffär” med stora bokstäver på gaveln, vilket vi tror innebar att man här förutom att handla damunderkläder, tyg och sytillbehör även kunde lämna ull och få färdigt garn i utbyte. Hildur Maria Hellberg avled 1914 varpå maken fortsatte rörelsen fram till 1916, då den övertogs av Eric Langborn från Vingåker och hans syster Karin Eriksson. Affären kom då att heta Hellbergs eftr. Till en början innehade Langborn andra anställningar bredvid affären, först på Fredrikssons Träförädling och senare på Svenska Skifferverken, båda i Katrineholm. Från år 1921 ägnade han sig dock på heltid åt köpenskapen och 1925 blev han ensam ägare till affären. 1936 utvidgade han även sin rörelse med en filial i Flen. Eric Langborn var livligt engagerad i köpmannakåren och dess olika yrkeskorporationer, Katrineholms köpmannaförening, Katrineholms beklädnads- och manufakturhandlareförening och Södermanlands köpmannaförbund, för att nämna några. Han var även medlem i Odd fellow-logen Karl Knutsson.

Eric Langborn, som var född 1890, drev sin rörelse ända fram till 1969. Således var han hela 79 år gammal den dag han överlät det hela till Eivor Eriksson. Hon i sin tur höll kommersen igång fram till 1992, då Ullacarin Johansson helt utan affärserfarenhet gav sig in i tyg- och sybehörbranschen. Hon berättar i en tidningsartikel från hundraårsjubileet 1996, att hon vid övertagandet fyra år tidigare genomförde en inventering och konstaterade att 84 000 knappar fanns i lager. Hellbergs var känt för att tillhandahålla ett av landets största knappsortiment. I samma artikel nämner hon att stamkunderna var många och ibland även långväga, lockade dels av sortimentet och dels av fördelen att få råd och stöd av kunnig personal och att få handla över disk.

I slutet av 1990-talet var dock sagan all för den anrika affären. Den var visserligen ute till försäljning, men av allt att döma var budgivarna få och inga försäljning kom till stånd. Numera grasserar annan kommers i de lokaler som hade samma hyresgäst i över 100 år.

Köpmangatan 10

köpmangatan10Det var skohandlaren John A Färdig som år 1905 lät uppföra fastigheten Köpmangatan 10. Huset var ritat av den i trakten välkände arkitekten N.J. Ackzell. Den första som flyttade in var Augusta Anderssons Manufakturaffär. Strax därefter öppnade Bertha Wredenberg en ”Hvit och Kortvaruaffär. I november tillkom ytterligare en affär mot torgsidan, Ludvig Carlsthéns Bosättningsaffär, som även annonserade om försäljning av ”thé och rostat kaffe av 1:a kvalité. Innan år 1905 var till ända hade guldsmedsbutiken Lars Fredrik Eriksson tagit butiken på hörnet i besittning. Den drevs sedan året innan av fru  A. Eriksson. Affären, som tidigare låg på Magasinsgatan (Drottninggatan) fick redan från början i folkmun benämningen ”Guldsmedshörnan”.

År 1911 övertogs fastigheten Köpmangatan 10 av affärsmannen August Feldt, som flyttade sin klädeshandel och herrekipering dit från Köpmangatan 18. Denne August Feldt (1870-1956) är för övrigt värd en historia för sig. Han innehade en mängd uppdrag inom lokalpolitiken, först inom municipalsamhället och senare stadsfullmäktige. Inom köpmannakåren blev han tidigt en av de ledande och var en av dem som stiftade Katrineholms minuthandlareförening. I många år var han sedan ordförande i dess efterföljare, Katrineholms Köpmannaförening. I Södermanlands köpmannaförbund var han i tur och ordning sekreterare, vice ordförande och slutligen ordförande. Även i Sveriges Köpmannaförbund innehade han ledande poster. Han var också ordförande i försäkringsbolaget Hermes, Katrineholm. På det politiska planet tillhörde han Högerpartiet och var under åtskilliga år ordförande i Katrineholms högerförening. Detta för att nämna några av alla de förtroendeuppdrag han innehade under sin 86 år långa levnad. Värt att påpeka är kanske även att han var en av de första som fick motta den 1950 instiftade förtjänstmedaljen av Katrineholms stad. I en tidnings dödsruna från 1956, står att läsa att    ”August Feldt hade förmånen att få leva ett långt liv och han fyllde det med en intensiv verksamhet. Den ståtlige mannen bibehöll ända i 80-årsåldern sin rakryggade yttre hållning”. Tidningen konstaterar vidare att August Feldt ”I sina yngre år var en väl skarp högerman av den tidens sort, men blev med åren en samarbetsman med insatser Katrineholms stad hade all anledning att känna tacksamhet över.

köpmangatan10_1

Fredsgatan 9

fredsgatan9De flesta katrineholmare inklusive veckans skribent förknippar fastigheten Fredsgatan 9, i kvarteret Humlen med handel för hemelektronik och möjligen kamerautrustning.  Någon kanske har hört talas om att det var här Oscar Johansson då 1900-talet var ungt startade Katrineholms praktiska (senare tekniska) skola. Vad man kanske har svårare att minnas är att fastigheten under ett 60-tal år varit  en plats för livsmedelshandel. Huset uppfördes 1896 och redan vid sekelskiftet 1900 öppnades här en mjölkbutik.  Omkring 1915 byggdes den ut till speceributik. Ägare var E. Venäll, vars bror för övrig thade affär i den s.k. Venällska fastigheten vid Storgatan 14.  År 1924 övergick rörelsen till Harry Karlsson, far till den kände, numera framlidne skådespelaren John Harrysson och farfar till Peter Harrysson. Året därpå började Gösta Björck sin anställning som handelsbiträde. Han köpte butiken 1927 och innehade den i hela 35 år, till 1962 då den lades ned och lokalen fick ge plats för Elektrotjänsts utbyggnad.

I äldre tider existerade knappast någon kassarabatt, utan skulle man åtnjuta några ekonomiska favörer som kund gällde det att pruta desto flitigare.  Karamellstruten lär ha ingått i första rabattsystemet, många lyste upp inför en sådan godbit och handelsmannens aktning steg. Till jularna kunde en väldoftande tvål vara en populär kundpresent.

Till sist lite prisexempel från slutet av 1920-talet då Gösta Björck sin handelsmannagärning.

1 liter mjölk 19 öre.

1dl kaffegrädde 11 öre

1 småfranska 5öre

1 kg bitsocker 47 öre

1 kg vetemjöl 38 öre

Naturligtvis var penningvärdet ett anna och man räknade med att en hushållsbudget i genomsnitt uppgick till cirka 15 kronor. Dessa pengar skulle då också räcka till sybehör och annat en ”husmor” kunde behöva.