Järnvägstunnel

järnvägstunnelI september 1996 invigdes Katrineholms nya resecentrum. Det skedde med pompa, ståt och lustifikationer av olika slag samt tal av politiker och höga tjänstemän. Den kanske mest efterlängtade begivenheten var att den nya gångtunneln under järnvägen nu skulle tas i bruk. Landshövding Bo Holmberg klippte det rödgula bandet och gångbroarnas tid var förbi. Det skulle nu bli lättare för rullstolsburna, cyklister och föräldrar med barnvagn att förflytta sig mellan norra och södra stadsdelarna. Den sista bron, byggd 1983 var visserligen försedd med hissar, men då dessa ofta vandaliserades och användes som toaletter var det få som ville använda dem.

Tanken på järnvägstunnel var på intet vis något nytt påfund, utan hade diskuterats vid flera olika tillfällen under lång tid. Det kanske seriösaste förslaget kom i mitten på 1930-talet av stadsingenjören Axel Stenberg. Han tillträdde sin tjänst i Katrineholm 1927 och innehade den fram till sin pensionering 1958. Under dessa drygt 30 år genomfördes många betydelsefulla arbeten i staden, bl.a. reningsverket vid Rosenholm och vattenverket vid Kerstinboda. Axel Stenbergs hade ett stort intresse för trafikfrågorna i Katrineholm. En av hans idéer var att man skulle göra Drottninggatan till en paradgata som skulle sträcka sig från läroverket i söder, förbi torget, via en tunnel under järnvägen och sedan fortsätta fram till kyrkan. På så sätt skulle man, var man än befann sig på Drottninggatan kunna se kyrkan, som på så sätt skulle upplevas ha en centralare placering i tätorten. Ett litet problem var att man skulle bli tvungen att riva eller flytta östligaste delen av godsmagasinet. Järnvägstunneln skulle få en bredd av 9 meter och förses med gångbanor på bägge sidor. Från Drottninggatan skulle trafiken till och från järnvägsstationen förmedlas via Storgatan. Förslaget presenterades på stadsfullmäktiges nyårsfest i januari 1935. Ett av Stenbergs starkaste argument för ett genomförande var, förutom trafikmässigt och estetiskt, att man äntligen skulle kunna riva den ”vidrigt fula Jacobsstegen (gångbron), med sin 42 trappsteg på ena sidan och 43 på den andra”.

Av olika anledningar fick Stenbergs förslag inte gehör hos stadsfullmäktige och drätselkammare och frågan bordlades. Det skulle dröja ytterligare 60 år innan tunneln blev verklighet och då med en annan placering och då inte ämnad för biltrafik.

Fredsgatan 9

fredsgatan9De flesta katrineholmare inklusive veckans skribent förknippar fastigheten Fredsgatan 9, i kvarteret Humlen med handel för hemelektronik och möjligen kamerautrustning.  Någon kanske har hört talas om att det var här Oscar Johansson då 1900-talet var ungt startade Katrineholms praktiska (senare tekniska) skola. Vad man kanske har svårare att minnas är att fastigheten under ett 60-tal år varit  en plats för livsmedelshandel. Huset uppfördes 1896 och redan vid sekelskiftet 1900 öppnades här en mjölkbutik.  Omkring 1915 byggdes den ut till speceributik. Ägare var E. Venäll, vars bror för övrig thade affär i den s.k. Venällska fastigheten vid Storgatan 14.  År 1924 övergick rörelsen till Harry Karlsson, far till den kände, numera framlidne skådespelaren John Harrysson och farfar till Peter Harrysson. Året därpå började Gösta Björck sin anställning som handelsbiträde. Han köpte butiken 1927 och innehade den i hela 35 år, till 1962 då den lades ned och lokalen fick ge plats för Elektrotjänsts utbyggnad.

I äldre tider existerade knappast någon kassarabatt, utan skulle man åtnjuta några ekonomiska favörer som kund gällde det att pruta desto flitigare.  Karamellstruten lär ha ingått i första rabattsystemet, många lyste upp inför en sådan godbit och handelsmannens aktning steg. Till jularna kunde en väldoftande tvål vara en populär kundpresent.

Till sist lite prisexempel från slutet av 1920-talet då Gösta Björck sin handelsmannagärning.

1 liter mjölk 19 öre.

1dl kaffegrädde 11 öre

1 småfranska 5öre

1 kg bitsocker 47 öre

1 kg vetemjöl 38 öre

Naturligtvis var penningvärdet ett anna och man räknade med att en hushållsbudget i genomsnitt uppgick till cirka 15 kronor. Dessa pengar skulle då också räcka till sybehör och annat en ”husmor” kunde behöva.