Bondegatan 10

Teatern 1915Hur många är det som i dag vet eller kanske rent av kommer ihåg att Katrineholms kulturella centrum en gång låg på Bondegatan 10?

Historien börjar redan 1889, då nykterhetslogen ”Familjevännen” började se sig om efter en egen lokal. Med markaffär och byggande tog det elva år innan lokalen stod färdig, men då rymde den å andra sidan hela 300 personer.

För att få medel till den fortsatta driften hyrde man ut lokalen till film-och teaterförevisning, trots protester från medlemmar som menade att detta var ”För nykterheten fördärvliga ting”. De kritiska rösterna tystnade dock då det visade sig att arrangemanget var tämligen lönsamt och skulle räcka till en rejäl om- och utbyggnad. Då denna var klar 1915 hade byggnaden allt som allt kostat den för tiden svindlande summan 40.000 kronor. Namnet ändrades från Godtemplarhuset till Katrineholms Teater och allt gick till en början lysande. Med tiden uppstod dock konkurrens från inte minst Folkets Hus och 1926 var konkursen ett faktum.

Teatern såldes då till Åke Malmberg, som gjorde om huset till en regelrätt biograf som fick namnet Rialto. Det var på Rialto man för första gången kunde avnjuta ljudfilm i Katrineholm.

1947 såldes biografen till Anders Malmström, som lade ned den och i stället öppnade auktionshall. Då Malmström dog 1969 såldes huset till en byggnadsfirma som lät riva huset 1970 och därmed försvann en del av det ”gamla Katrineholm” och dess historia. Tomten Bondegatan 10 är i dag åter bebyggd, men fungerade under många år som rastplats för hundar och växtplats för tistlar och sly. Att tomten skulle vara vanskött och nerlortad kände man hos ägaren/byggnadsfirman inte till. ”Det måste ha skett under semestern” ansåg man.

Hellbergs Manufaktur

Hellbergs

Hellbergs

Hildur Maria Hellberg föddes i Östergötland 1869 och kom till Katrineholm via Floda 1883. År 1893 gifte hon sig med Karl Emil Hällberg (han stavade namnet med Ä), född 1862 i Örebro län. Han hade kommit till Katrineholm via Stockholm 1886. Den 9 oktober 1896 startade de Hellbergs Manufaktur på adressen Magasinsgatan N:o 86, som sedan 1930-talet heter Drottninggatan 3. På bilden från ca. år 1900 kan ses att det står ”garnbytesaffär” med stora bokstäver på gaveln, vilket vi tror innebar att man här förutom att handla damunderkläder, tyg och sytillbehör även kunde lämna ull och få färdigt garn i utbyte. Hildur Maria Hellberg avled 1914 varpå maken fortsatte rörelsen fram till 1916, då den övertogs av Eric Langborn från Vingåker och hans syster Karin

Eric Langborn och Anna Andersson

Eric Langborn och Anna Andersson

Eriksson. Affären kom då att heta Hellbergs eftr. Till en början innehade Langborn andra anställningar bredvid affären, först på Fredrikssons Träförädling och senare på Svenska Skifferverken, båda i Katrineholm. Från år 1921 ägnade han sig dock på heltid åt köpenskapen och 1925 blev han ensam ägare till affären. 1936 utvidgade han även sin rörelse med en filial i Flen. Eric Langborn var livligt engagerad i köpmannakåren och dess olika yrkeskorporationer, Katrineholms köpmannaförening, Katrineholms beklädnads- och manufakturhandlareförening och Södermanlands köpmannaförbund, för att nämna några. Han var även medlem i Odd fellow-logen Karl Knutsson.

Annons och priskurant 1940

Annons och priskurant 1940

Eric Langborn, som var född 1890, drev sin rörelse ända fram till 1969. Således var han hela 79 år gammal den dag han överlät det hela till Eivor Eriksson. Hon i sin tur höll kommersen igång fram till 1992, då Ullacarin Johansson helt utan affärserfarenhet gav sig in i tyg- och sybehörbranschen. Hon berättar i en tidningsartikel från hundraårsjubileet 1996, att hon vid övertagandet fyra år tidigare genomförde en inventering och konstaterade att 84 000 knappar fanns i lager. Hellbergs var känt för att tillhandahålla ett av landets största knappsortiment. I samma artikel nämner hon att stamkunderna var många och ibland även långväga, lockade dels av sortimentet och dels av fördelen att få råd och stöd av kunnig personal och att få handla över disk.

I slutet av 1990-talet var dock sagan all för den anrika affären. Den var visserligen ute till försäljning, men av allt att döma var budgivarna få och inga försäljning kom till stånd. Numera grasserar annan kommers i de lokaler som hade samma hyresgäst i över 100 år.

Samma byggnad 2012

Samma byggnad 2012

Folkets Hus

Folkets hus

Folkets Hus har funnits i Katrineholm sedan 1904. Det var då den föregående år bildade ”Folkets Husföreningen” invigde sin första lokalitet på Djulögatan 51.  Man hade visserligen redan haft verksamhet  en tid i en före detta målarverkstad, men nu hade man sitt eget, den så kallade B-salen. Åren strax därefter var svåra med flera arbetskonflikter och sjunkande inkomster, något som dock inte fick föreningen att misströsta. År 1912 arrenderade man ett stycke mark från Sandbäckens gård på vilket man startade Folkets park. Från 1914 var namnet Föreningen Folkets Hus och Park.

B-salen blev snart för liten och 1914 började man fundera på ett nytt Folkets Hus. Samma arkitekt som till B-salen,  N.J. Ackzell fick i uppdrag att rita även detta bygge vars pris beräknades till hisnande 100.00 kronor – mellan 4 och 5 miljoner omräknat i dagens penningvärde.

Trots världskriget ute i Europa, med viss materialbrist som följd, stod det nya Folkets Hus klart 1916. Det var ett stort och pampigt stenhus i tre våningar med inredd källare. I bottenplanet fanns kafé, bageri samt kontor. En stor del av huset togs i anspråk av den stora A-salen ämnad för teater och biografföreställningar.

De stora skulderna gjorde att föreningen 1923 var nära konkurs och fick ta till flera åtgärder för att klara affärerna, bl.a. hyrde man ut både biografen och Folkets park (till bröderna Malmberg).

Redan på 1940-talet började fackföreningarna fråga efter fler och bättre lokaler, vilket inte gick att åstadkomma i huset på Djulögatan, utan en nybyggnad ansågs nödvändig. Det skulle dock ta många turer och tjugo år innan ett nytt Folkets hus 1966 kunde invigas i kvarteret Mården, det hus som nu går under namnet Safiren

Gångbron band samman norra och södra Katrineholm

Påskhälsning 001Denna artikel var införd i Katrineholms-Kuriren påsken 2012 och vad skulle väl passa bättre än denna påskhälsning från Katrineholm daterad 8.4 1909 och ställd till studerande Julius Lindström i Uppsala.

Bilden som föreställer den första gångbron över järnvägen har ett vanligt svartvitt foto som förlaga och såldes av Hj. Petterssons Bokhandel omkring 1905. På originalet används bron av människor i stället för höns, men i övrigt stämmer bilden med verkligheten.

Till vänster om bron ser vi Kullbergska huset byggd 1904 och framför det Stinsbostaden  byggd år 1862, samma år som Stationshuset till höger.

I slutet på 1800-talet hade bangården 12 spår som innevånarna hade att korsa då de skulle ta sig från torget till stationen. Ca 50 tåg passerade dagligen och det kan anses som ett under att inget ( rapporterat) dödsfall inträffat.

Den 1 januari 1899 skedde dock det som fick kraven på en bro att ta fart. En kvinna fick armen krossad då hon blev påkörd på bangården. Då föll Länsstyrelsen till föga och uppförde en bro mot att Katrineholms municipalsamhälle stod för fjärdedelen av de 16.000 kr bron var kostnadsberäknad till. Den stod klar 1901

I 83 år nöttes brons trätrappor av ortsbor och tågresenärer, innan den revs i november 1984 och ersattes med en ny med hiss på ömse sidor.

Existensen för den nya bron varade dock bara 13 år. 1996 invigdes gångtunneln under järnvägen.

Detta med en tunnel i stället för bro var ingen ny tanke för de styrande, utan hade stötts och blötts i många decennier. Motståndet mot en tunnel var dock starkt hos många och det fanns t.o.m. en förening, ”Gångbrons vänner” som via annonser i Katrineholms-Kuriren och anslag på stan  lockade till manifestation mot tunnelbygget och för gångbrons bevarande.

 

 

Axel Håkansson, Direktör

bild 1Det har tidigare i flera olika sammanhang berättats om Elin Håkansson, dotter till kassadirektören vid Kullberg & Co AB Karl Kullberg. De flesta Katrineholmare har väl någon gång hört talas om hennes hängivna samlarintresse. Inte minst har hennes unika docksamling beundrats av liten som stor på de platser där den varit utställd. Denna gång ska vi dock i första hand ägna oss åt hennes make under 30 år, ingenjören Axel Håkansson.

Axel, eller Håkan som hustrun föredrog att kalla honom, föddes i Eksjö 1870 och fick efter tekniska studier anställning vid Forsmarks sulfatfabrik. Efter en tvåårig sejour på Frövifors pappersbruk blev han 1907 chef för sulfatfabriken i Värmbol, en tjänst han uppehöll fram till sin pensionering 1932. Den 4 januari 1915 gifte han sig med den tjugo år yngre Elin Kullberg, i vars efterlämnade dagböcker man kan utläsa att äktenskapet var lyckligt, om än barnlöst. I samband med bröllopet flyttade paret in i disponentvillan i Värmbol och bodde där tills 1933 då de bosatte sig i Katrineholm.

Under sin tid i Värmbol engagerade sig Axel Håkansson livligt i Östra Vingåkers kommunala liv. Han var ordförande i kommunalnämnden, ledamot av kyrko- och skolråd samt ledamot i kommunal- och kyrkofullmäktige. Sitt kommunala intresse överflyttade Håkansson senare till Katrineholm, där han blev en av högerns förgrundsfigurer. Han var således ledamot i såväl stadsfullmäktige som drätselkammaren (ungefär dagens kommunstyrelse). Sitt uppdrag som nämndeman i Oppunda häradsrätt i vilket han såg en stor heder och hyste största intresse för, behöll han fram till det att ålder och försvagad hälsa tog ut sin rätt. Ingenjör Håkansson var intresserad av hembygdsrörelsen och var under en period verksam som vice ordförande i Katrineholmsbygdens Hembygdsförening. Med hembygdsintresset var även förbundet en stark känsla för den svenska naturen.

Efter ett, enligt dödsannonsen ”med stort mod buret lidande” avled Axel Håkansson i sitt hem den 4 december 1945, 75 år gammal. I eftermiddagstidningen Katrineholms-Kuriren kan samma dag läsas i dödsrunan att ”Personligen var ingenjör Håkansson en man av stor ära och karaktär. Bakom den lite sträva ytan, mötte man en vänlig och älskvärd man, bestämd i åsikter. Detta gav honom efterhand många vänner, vilka nu vid Håkan bortgång känna stor saknad. Närmast sörjes den bortgångne av maka född Kullberg, brorsbarn samt svågrar och svägerskor och deras barn”.

Hustrun Elin kom att leva ytterligare 17 år och avled 1962, i en ålder av 72 år.

Disponentbostaden i Värmbol

Märta Bergkvist

Bild 1I den  östligaste delen av Falun i Dalarna, ligger stadsdelen Hosjö. Där föddes den 20 februari 1906 en flicka, som av sina föräldrar tilldelades namnet Märta. Efternamnet hon fick ärva var Bergqvist. Hon växte upp i Falun och avlade där examen på folkskoleseminariet 1927. Några år senare, närmare bestämt 1931, kom hon till Katrineholm, där hon utövade sin lärargärning fram till sin pensionering 1970. Dock gjorde hon några utflykter från sin nya hemstad till korta förordnanden i Falun, Tierp, Skultuna och Göteborg.

Märta Bergqvist var djupt och helhjärtat engagerad i Katrineholms kommunala angelägenheter – främst som språkrör för den enskilde individens rättigheter. Hon var en ivrig gäst på lokalpressens debatt- och insändarsidor, där hon ofta framförde kritik mot myndigheternas sätt att agera i viktiga samhällsfrågor. Bland annat var hon starkt kritisk till Landstingets ljumma intresse då det gällde att bevara Kullbergska sjukhusets status som ett fullvärdigt akutsjukhus och mot kommunens beslut gällande försämringar inom Hemtjänsten.

Märta Bergqvist hade sin politiska hemvist i Folkpartiet och hade en mängd olika kommunala förtroendeuppdrag. Hon satt med som ledamot i stadsfullmäktige (senare kommunfullmäktige), barnavårdsnämnden, socialnämnden, handikapprådet, nykterhetsnämnden, civilförsvarsstyrelsen, företagsnämnden m.m. I några av dessa styrelser och nämnder var hon ordförande. Hon var en av krafterna i bildandet av hemhjälpsnämnden, tillhörde utredningskommittén för servicehuset Igelkotten och kämpade för tillblivelsen av det första barndaghemmet. I många år var hon ordförande i Sörmlands folkpartikvinnors länsförbund och i Katrineholms kvinnogrupp. Hon var även suppleant för Sörmland i riksdag och landsting.

Märta Bergqvist var ogift och saknade bröstarvingar, varför hon inför sin bortgång den 10 december 1986 hade testamenterat hela sin kvarlåtenskap till Katrineholms kommun. Det efterlämnade kapitalet förvaltas under beteckningen Märta Bergqvists kulturstipendiefond. 20 procent av den årliga avkastningen skulle komma att läggas till kapitalet medan resten skulle utdelas som ett kulturstipendium och gå till ”en yngre talangfull studerande inom kultur och konst, såsom sång, musik, skulptur, måleri och dylikt”. I dödsannonsen, införd i Katrineholms-Kuriren den 13 december uppmanas att tänka på denna fond. Då Märta Bergqvist saknade nära anhöriga var dödsannonsen endast undertecknad av ”vännerna” som å andra sidan var desto talrikare. Efter ett rikt liv i mänsklighetens tjänst och i kampen för de svagaste, hade ett stort hjärta i en späd kropp nu slutat slå. En del av de hjärtefrågor hon brann för och de beslut hon lyckades genomdriva, drar vi dock nytta av som medborgare än i dag, snart 30 år efter hennes död.

Bild2

Eriksberg och Pinntorpafrun

Beata von YxkullDenna gång ska vi söka oss utanför själva Katrineholms tätort. Vi ska i ord och bild besöka ett av landets bäst bevarade barockslott, nämligen Eriksberg några mil österut.  Alla slott med självaktning har ett eget slottsspöke, så naturligtvis även Eriksberg. Där heter hon Pinntorpafrun. Pinntorp var det ursprungliga namnet på Eriksberg, som till en början var en ganska oansenlig liten gård invid Nyköpingsån, i skuggan av det större och 750 meter norrut liggande Djulfors. Det har ibland tvistats om vem som egentligen var den riktiga Pinntorpafrun, det finns nämligen två kandidater. Den första var en änkefru vid namn Anna som levde redan på 1500-talet. Hennes namn framkommer i strofen.

”I Sörmland det fagra på slott Eriksberg,

Där bodde en änka, fru Anna,

Som sög sina bönder och torpares märg

Och hade av galla en kanna”

Eftersom namnet Eriksberg finns med i strofen och det på 1500-talet var hundra år kvar innan gården började heta så, får man förmoda att detta är en efterkonstruktion och vi bestämmer oss för att Pinntorpafrun var kandidat nummer två.

Beata Conradsdotter von Yxkull föddes 1618 som enda barnet till Elisabeth Oxenstierna och Conrad Reinholdsson von Yxkull. Fadern dog då Beata var endast fyra år gammal och begravdes tre år (!) senare i Sigtuna. Det var vanligt att det gick åratal mellan dödsfall och begravning då det gällde de mer besuttna, eftersom man ofta först skulle färdigställa ett kostbart gravkor inne i kyrkan.

Beata von Yxkull fick ärva gods i både Uppland och Östergötland och var således förmögen redan som mycket ung. År 1636 gifte hon sig med friherre Eric Carlsson Gyllenstierna af Ulaborg och hamnade därmed på Pinntorp som Gyllenstierna ärvt efter sin faster ”Jungfru Brita till Pinntorp”.

Med tanke på att friherren under långa perioder befann sig på andra sidan Östersjön, bl.a. som generalguvernör i Ingermanland, var paret mycket produktiva då det gällde fortväxten. Efter 15-20 år som gifta hade de fått hela 13 barn.

År 1657, då Beata ännu inte var fyllda 40, avled maken och hon ställdes ensam med alla barnen och det påbörjade slottsbygget som så småningom skulle resultera i det mäktiga palats vi i dag kan se i det sörmländska landskapet. Hon bytte ut namnet Pinntorp mot Eriksberg för att hedra sin bortgångne make. Tio år efter Erics död avled även Beata och byggandet av slottet och anläggande av den franskinspirerade parken övertogs av sonen Christoffer, som även lade under sig närbelägen mark och var en bidragande orsak till Eriksberggodsets nuvarande status som en av Landets största jordegendomar.

Detta var den bevisbara delen i historien om Pinntorpafrun. Enligt flera olika myter, lär hon fortfarande vara tämligen aktiv i sin roll som spöke på Eriksberg. Det finns inga starka belägg för att Beata von Yxkull skulle varit hårdare mot sina undersåtar än vad som för tiden var brukligt, även om detta var hårt nog. En anledning till myterna kan vara att hon levde under häxprocessernas 1600-tal, då vilken kvinna som helst kunde utpekas som häxa. Däremot var det inte brukligt att en förmögen adelsdam brändes på bål, utan misstankarna dryftades i hemlighet i slutna sällskap. Kanske kan det vara därför en variant av sägnen om Pinntorparfrun talar om att hon på den yttersta dagen hämtades vid slottstrappan av djävulen själv. Utrymmet i denna berättelse tillåter inte att vi går djupare in på Pinntorpafruns roll som spöke, men med lite god vilja kanske vi återkommer till det en annan gång.