Året 1917

Postat av

1917 var ett år då mycket inträffade i Katrineholm. Det kanske allra största inträffade redan på nyårsnatten 1916/17, då man övergick från att vara municipalsamhälle (latin för tättbebyggt område på landsbygden) till att bli stad. I slutet av år 1916 hade kung Gustav V beviljat samhället stadsrättigheter och undertecknat sitt godkännande av stadsvapnet.

På våren startar redaktör Knut Hellberg utgivningen av Katrineholms-Kuriren. Man hade givit ut provnummer  redan 1916, men reglerna var sådana att dagspress endast fick ges ut i städer och köpingar. Ända sedan 1887 hade Katrineholms Tidning getts ut, men den ederades av Sörmlandsposten och var sålunda att betrakta som en Eskilstunatidning.

1917Även om glädjen stod högt i tag över stadsblivandet, skapade det pågående världskriget brist på både mat och övriga förnödenheter. På flera platser i landet  genomfördes demonstrationer mot dem –  oftast myndigheterna, som man ansåg ansvariga för nöden. På vissa håll utvecklades demonstrationerna till rena kravaller. I Katrineholm gick det dock lugnt till. Ett stort antal katrineholmare, framför allt kvinnor samlades på torget för att avtåga till Katrineholms Praktiska Skola, senare KTS. Man ansåg att de många eleverna , som kom från hela landet och ibland även Norge åt upp maten för de bofasta Katrineholmarna. Rektorn vid skolan  mötte folkhopen utanför entrén till skolan och höll ett tal som till slut fick folkmassan att sakta skrida tillbaka mot torget där den skingrades.

Dagens bild är från återtåget och platsen är korsningen Djulögatan-Drottninggatan. Byggnaden i bildens mitt är Katrineholm första varmbadhus, som låg på den plats Fonus begavningsbyrå i dag är belägen.

Carl Fredriksson

Postat av

1Det är Västra stambanas tillkomst 1862 och Östra stambanan fyra år senare, som ligger till grund för att Katrineholm över huvud taget finns som tätort. Om detta råder knappast någon tvivel, då området där staden ligger tidigare endast bestod av skog, våtmark och några enstaka mindre gårdar. Under ett och ett halvt decennium var också järnvägsstationen den i särklass största arbetsgivaren i Katrineholm. Men en järnvägsknut allena genererar ingen samhällsbyggnad, till det fordras näringsliv och industri och i dess spår allmän samhällsservice såsom skola, bank, post m.m.

Den första stora industriägaren och arbetsgivaren i Katrineholm var Carl Fredriksson (1843-1910). År 1876 kom han inflyttande från Dunkers socken och startade det som skulle bli Carl Fredrikssons Träförädling AB. Som fattig torparson med många syskon hade han inte egna medel att bli företagare, utan fann en kompanjon i dåvarande ägaren av järnvägshotellet August Finlöf.  Fabriken, som lades vid Fabriksgatan i omedelbar anslutning till järnvägen, var till en början liten och utrustningen bestod av: en blocksåg, två mindre sågar, en maskinhyvel, en trampsvarv samt tre hyvelbänkar. Bemanningen uppgick till tolv anställda.  Det som producerades var packlådor, spadskaft, snöskovlar, stoppspån till möbler och andra mindre artiklar. Efter hand kom dock produkter som mekaniska vevmanglar och isskåp. Mest känd blev ändå fabriken för sina möbler och sina monteringsfärdiga trähus.

2År 1900 hade fabrikens personalstyrka ökat till 275 personer och produkterna såldes över hela världen och man deltog i utställningar i bl.a. Chicago, Berlin, Paris och London. Trähusen ritades av byggnadsingenjören och arkitekten N.J. Ackzell, som var en av Fredrikssons medarbetare. De flesta husen var av typen ”snickarglädje” ofta av fornnordisk stil, med drakhuvuden, runor och andra utsmyckningar.

År 1918 uppgick företaget i AB Svenska Möbelfabrikerna. Efter första världskriget började företaget i Katrineholm avvecklas, möbeltillverkningen överflyttades till Bodafors i Småland och tillverkningen i övrigt inskränktes.

Carl Fredriksson bildade aldrig någon egen familj utan levde ett för sin ställning tämligen tillbakadraget liv. Han avled den 14 januari 1910 och i hans dödsannons sades att han sörjdes av, förutom en broder, ”fabriksarbetare och många vänner”.