Det är Västra stambanas tillkomst 1862 och Östra stambanan fyra år senare, som ligger till grund för att Katrineholm över huvud taget finns som tätort. Om detta råder knappast någon tvivel, då området där staden ligger tidigare endast bestod av skog, våtmark och några enstaka mindre gårdar. Under ett och ett halvt decennium var också järnvägsstationen den i särklass största arbetsgivaren i Katrineholm. Men en järnvägsknut allena genererar ingen samhällsbyggnad, till det fordras näringsliv och industri och i dess spår allmän samhällsservice såsom skola, bank, post m.m.
Den första stora industriägaren och arbetsgivaren i Katrineholm var Carl Fredriksson (1843-1910). År 1876 kom han inflyttande från Dunkers socken och startade det som skulle bli Carl Fredrikssons Träförädling AB. Som fattig torparson med många syskon hade han inte egna medel att bli företagare, utan fann en kompanjon i dåvarande ägaren av järnvägshotellet August Finlöf. Fabriken, som lades vid Fabriksgatan i omedelbar anslutning till järnvägen, var till en början liten och utrustningen bestod av: en blocksåg, två mindre sågar, en maskinhyvel, en trampsvarv samt tre hyvelbänkar. Bemanningen uppgick till tolv anställda. Det som producerades var packlådor, spadskaft, snöskovlar, stoppspån till möbler och andra mindre artiklar. Efter hand kom dock produkter som mekaniska vevmanglar och isskåp. Mest känd blev ändå fabriken för sina möbler och sina monteringsfärdiga trähus.
År 1900 hade fabrikens personalstyrka ökat till 275 personer och produkterna såldes över hela världen och man deltog i utställningar i bl.a. Chicago, Berlin, Paris och London. Trähusen ritades av byggnadsingenjören och arkitekten N.J. Ackzell, som var en av Fredrikssons medarbetare. De flesta husen var av typen ”snickarglädje” ofta av fornnordisk stil, med drakhuvuden, runor och andra utsmyckningar.
År 1918 uppgick företaget i AB Svenska Möbelfabrikerna. Efter första världskriget började företaget i Katrineholm avvecklas, möbeltillverkningen överflyttades till Bodafors i Småland och tillverkningen i övrigt inskränktes.
Carl Fredriksson bildade aldrig någon egen familj utan levde ett för sin ställning tämligen tillbakadraget liv. Han avled den 14 januari 1910 och i hans dödsannons sades att han sörjdes av, förutom en broder, ”fabriksarbetare och många vänner”.