månadsarkiv: juni 2014

Lars Petter

Postat av

lars-petter

Många katrineholmare, gamla som unga har säkert någon gång hört talas om Lars Petter – hus, utan att för den skull veta varifrån begreppet härstammar. Vem var denne Lars Petter? Speciellt de yngre generationerna kan nog ha svårt att få bitarna att falla på plats. Låt oss därför i korta ordalag reda ut begreppet Lars Petter – hus.

Byggmästare Lars Petter Larsson föddes i december 1845 på gården Åsen i Sköldinge. I mitten av 1860-talet startade hans bana inom byggbranschen genom anställning som snickare på flera gods i trakten, bland annat Fjällskäfte och Ökna i Floda socken. Han kom så småningom till SJ, där han byggde banvaktstugor på sträckan mellan Katrineholm och Sparreholm. I mitten av 1870-talet slog han sig ner i Katrineholm och var med och uppförde västra järnvägsbostäderna vid Storgatan 16, där det i dag ligger tre punkthus av högre modell. Han köpte mangårdsbyggnaden till Stensätters gård och området runt omkring, i hörnet av Storgatan-Nygatan (nuvarande Bievägen). Där uppförde han först ett tvåvånings bostadshus, där han själv bebodde ena lägenheten och hyrde ut den andra åt grosshandlaren August Kullberg. Han byggde fler hus på samma tomt, bl.a. det som skulle komma att innehålla Katrineholms första bank, Södermanlands Enskilda Sparbank. August Kullberg köpte senare tomten lät riva husen för att kunna bygga sitt eget bostads och kontorskomplex Kullbergska huset, färdigt 1904. Larsson bosatte sig då i ett hus han själv byggt på Storgatan 21. På samma adress fast inne på gården hade han på 1880-talet  byggt den tidens samlingslokal Socitetshuset (ibland kallat Larssons salong), som senare kom att bli Katrineholms första församlingshem. De hus som uppfördes av L.P. Larsson hade en speciell byggnadsstil, oftast med sparsmakad exteriör vilket gjorde att de kom att kallas Lars Petter-hus och var lätta att känna igen. Ett undantag från det enkla var praktvillan på Storgatan 27 som byggdes åt Källarmästare Leonard Linden. Där var utsmyckningen av huset desto rikligare med snickarglädje och flagga på taket. Hur många hus som uppfördes under den fyra decennier långa byggmästarkarriären råder det delade meningar om. I Katrineholms-Kurirens dödsruna 1928 uppges att det skulle varit ett femtiotal medan Hilding Hjelmberg i sina böcker om Katrineholms historia påstår att det var ett hundratal. Säkert är i alla fall att det mest var bostadshus byggmästare Larsson byggde, dock med några undantag. Ett av dessa var Katrineholms Samskola i hörnet Djulögatan – Hantverkargatan. Skolan startades av en förening 1901 och har sedan dess även fungerat som stadsbibliotek, konstmuseum och pensionärshus.

Lars Petter Larsson var inte bara byggmästare utan deltog under många år även i det lokalpolitiska livet som ledamot i flera betydande nämnder. Han avled efter en kort tids sjukdom den 27 november 1928 och begravdes i Katrineholms kyrka den 2 december. Enligt dödsannonsen sörjdes han närmast av systern Sofia Johansson samt syskonbarnen Axel, Jennie, Maria, Rickard, Kvirinius och Anna.

Järnvägstunnel

Postat av

järnvägstunnelI september 1996 invigdes Katrineholms nya resecentrum. Det skedde med pompa, ståt och lustifikationer av olika slag samt tal av politiker och höga tjänstemän. Den kanske mest efterlängtade begivenheten var att den nya gångtunneln under järnvägen nu skulle tas i bruk. Landshövding Bo Holmberg klippte det rödgula bandet och gångbroarnas tid var förbi. Det skulle nu bli lättare för rullstolsburna, cyklister och föräldrar med barnvagn att förflytta sig mellan norra och södra stadsdelarna. Den sista bron, byggd 1983 var visserligen försedd med hissar, men då dessa ofta vandaliserades och användes som toaletter var det få som ville använda dem.

Tanken på järnvägstunnel var på intet vis något nytt påfund, utan hade diskuterats vid flera olika tillfällen under lång tid. Det kanske seriösaste förslaget kom i mitten på 1930-talet av stadsingenjören Axel Stenberg. Han tillträdde sin tjänst i Katrineholm 1927 och innehade den fram till sin pensionering 1958. Under dessa drygt 30 år genomfördes många betydelsefulla arbeten i staden, bl.a. reningsverket vid Rosenholm och vattenverket vid Kerstinboda. Axel Stenbergs hade ett stort intresse för trafikfrågorna i Katrineholm. En av hans idéer var att man skulle göra Drottninggatan till en paradgata som skulle sträcka sig från läroverket i söder, förbi torget, via en tunnel under järnvägen och sedan fortsätta fram till kyrkan. På så sätt skulle man, var man än befann sig på Drottninggatan kunna se kyrkan, som på så sätt skulle upplevas ha en centralare placering i tätorten. Ett litet problem var att man skulle bli tvungen att riva eller flytta östligaste delen av godsmagasinet. Järnvägstunneln skulle få en bredd av 9 meter och förses med gångbanor på bägge sidor. Från Drottninggatan skulle trafiken till och från järnvägsstationen förmedlas via Storgatan. Förslaget presenterades på stadsfullmäktiges nyårsfest i januari 1935. Ett av Stenbergs starkaste argument för ett genomförande var, förutom trafikmässigt och estetiskt, att man äntligen skulle kunna riva den ”vidrigt fula Jacobsstegen (gångbron), med sin 42 trappsteg på ena sidan och 43 på den andra”.

Av olika anledningar fick Stenbergs förslag inte gehör hos stadsfullmäktige och drätselkammare och frågan bordlades. Det skulle dröja ytterligare 60 år innan tunneln blev verklighet och då med en annan placering och då inte ämnad för biltrafik.

Bondegatan 10

Postat av

Teatern 1915Hur många är det som i dag vet eller kanske rent av kommer ihåg att Katrineholms kulturella centrum en gång låg på Bondegatan 10?

Historien börjar redan 1889, då nykterhetslogen ”Familjevännen” började se sig om efter en egen lokal. Med markaffär och byggande tog det elva år innan lokalen stod färdig, men då rymde den å andra sidan hela 300 personer.

För att få medel till den fortsatta driften hyrde man ut lokalen till film-och teaterförevisning, trots protester från medlemmar som menade att detta var ”För nykterheten fördärvliga ting”. De kritiska rösterna tystnade dock då det visade sig att arrangemanget var tämligen lönsamt och skulle räcka till en rejäl om- och utbyggnad. Då denna var klar 1915 hade byggnaden allt som allt kostat den för tiden svindlande summan 40.000 kronor. Namnet ändrades från Godtemplarhuset till Katrineholms Teater och allt gick till en början lysande. Med tiden uppstod dock konkurrens från inte minst Folkets Hus och 1926 var konkursen ett faktum.

Teatern såldes då till Åke Malmberg, som gjorde om huset till en regelrätt biograf som fick namnet Rialto. Det var på Rialto man för första gången kunde avnjuta ljudfilm i Katrineholm.

1947 såldes biografen till Anders Malmström, som lade ned den och i stället öppnade auktionshall. Då Malmström dog 1969 såldes huset till en byggnadsfirma som lät riva huset 1970 och därmed försvann en del av det ”gamla Katrineholm” och dess historia. Tomten Bondegatan 10 är i dag åter bebyggd, men fungerade under många år som rastplats för hundar och växtplats för tistlar och sly. Att tomten skulle vara vanskött och nerlortad kände man hos ägaren/byggnadsfirman inte till. ”Det måste ha skett under semestern” ansåg man.

Palladium

Postat av

palladiumDet var inte den första biografen i Stan som invigdes i augusti 1920, men utan jämförelse den största. Den stora salongen och läktaren kunde tillsammans ta emot 600 biobesökare. Mellan publiken och filmduken/scenen fanns ett orkesterdike, där musiker spelade under filmens gång. Ljudfilm var ett ännu ouppfunnet fenomen som kom först ca 1930. I Katrineholms-Kuriren som kom ut tre dagar i veckan, kunde man den 25 augusti 1920 läsa om invigningen två dagar tidigare. ”Salongen är hållen i behagligt dämpad färgton och i fråga om belysningen så ändamålsenligt sörjt att man oberoende av det naturliga ljuset, kan ge föreställning vilken stund av dagen som helst”. Skribenten visste inte till sig av hänförelse inför den prakt som uppvisades. Texten fortsätter ”Hallarna och övriga lokaler äro desslikes rymliga och propra. För luftväxlingen äro sörjt på bästa, modernaste vis”. Man dristade sig även påstå att lilla Katrineholm (ca 7 500 inv.) var större vad nöjesetablissemang beträffade än det fyrdubbelt större Eskilstuna.

Det var Aktiebolaget Katrineholms biografteater som igångsatt byggandet av Palladium och som till invigningen den 23 augusti 1920 inbjudit stadens myndigheter, pressen, leverantörer, arbetspersonal m.fl.  Efter ett anslående nummer av bioorkestern höll ordföranden stadsfiskal A.E. Andersson ett kort tal, där han å det varmaste tackade alla i projektet inblandade. Man fortsatte med att visa filmbilder från OS i Antwerpen, jaktbilder från Afrika samt det svenska lustspelet ”Baron Olsson”. Den första långfilm som visades på Palladium var ”Västerns fågelfrie son” med en ung Mary Pickford i huvudrollen.

Arkitekten som ritat Palladium var ingenjör E. Månsson från Norrköping. I övrigt var de flesta entreprenörer hemmahörande i Katrineholm. Bl.a. utfördes målningsarbetena av dekorationsmålaren Carl Rickard Forslund, som dekorerat en mängd byggnader i Sörmland, t.ex. Stora Malms kyrka, Stadshotellet, Gamla Folkets hus m.m.

Efter flera ägarbyten togs Palladium över av bröderna Emil och Åke Malmberg. Året hade då hunnit bli 1933 och bröderna ägde sedan tidigare förut nämnda Rialto på Norr samt Röda kvarn i gamla Folkets Hus på Djulögatan 51. I början av 1960-talet gick företaget upp i Europafilm. Då vi nu skriver år 2013 har Palladium för länge sedan förlorat kampen mot hemelektroniken och fastigheten står så vitt vi erfar oanvänd, efter några mer eller mindre lyckade försök att använda lokalen som nöjespalats av skilda slag.