Kategoriarkiv: Händelser

Järnvägstunnel

Postat av

järnvägstunnelI september 1996 invigdes Katrineholms nya resecentrum. Det skedde med pompa, ståt och lustifikationer av olika slag samt tal av politiker och höga tjänstemän. Den kanske mest efterlängtade begivenheten var att den nya gångtunneln under järnvägen nu skulle tas i bruk. Landshövding Bo Holmberg klippte det rödgula bandet och gångbroarnas tid var förbi. Det skulle nu bli lättare för rullstolsburna, cyklister och föräldrar med barnvagn att förflytta sig mellan norra och södra stadsdelarna. Den sista bron, byggd 1983 var visserligen försedd med hissar, men då dessa ofta vandaliserades och användes som toaletter var det få som ville använda dem.

Tanken på järnvägstunnel var på intet vis något nytt påfund, utan hade diskuterats vid flera olika tillfällen under lång tid. Det kanske seriösaste förslaget kom i mitten på 1930-talet av stadsingenjören Axel Stenberg. Han tillträdde sin tjänst i Katrineholm 1927 och innehade den fram till sin pensionering 1958. Under dessa drygt 30 år genomfördes många betydelsefulla arbeten i staden, bl.a. reningsverket vid Rosenholm och vattenverket vid Kerstinboda. Axel Stenbergs hade ett stort intresse för trafikfrågorna i Katrineholm. En av hans idéer var att man skulle göra Drottninggatan till en paradgata som skulle sträcka sig från läroverket i söder, förbi torget, via en tunnel under järnvägen och sedan fortsätta fram till kyrkan. På så sätt skulle man, var man än befann sig på Drottninggatan kunna se kyrkan, som på så sätt skulle upplevas ha en centralare placering i tätorten. Ett litet problem var att man skulle bli tvungen att riva eller flytta östligaste delen av godsmagasinet. Järnvägstunneln skulle få en bredd av 9 meter och förses med gångbanor på bägge sidor. Från Drottninggatan skulle trafiken till och från järnvägsstationen förmedlas via Storgatan. Förslaget presenterades på stadsfullmäktiges nyårsfest i januari 1935. Ett av Stenbergs starkaste argument för ett genomförande var, förutom trafikmässigt och estetiskt, att man äntligen skulle kunna riva den ”vidrigt fula Jacobsstegen (gångbron), med sin 42 trappsteg på ena sidan och 43 på den andra”.

Av olika anledningar fick Stenbergs förslag inte gehör hos stadsfullmäktige och drätselkammare och frågan bordlades. Det skulle dröja ytterligare 60 år innan tunneln blev verklighet och då med en annan placering och då inte ämnad för biltrafik.

Den första musikkåren

Postat av
Järnv.musiken

Järnv.musiken

 

Den första musikkåren i Katrineholm bildades av stationsinspektör Jacobsson, de brukade musicera på den plats där kyrkan ligger idag. Platsen kallades länge för Jacobsberg, ett namn som nu är bortglömt sedan länge. År 1862, några år innan Jacobsson anlände till Katrineholm, flyttade  postmästare Tunelius hit, han kanske deltog i den första musikkåren, det är ingen som vet med säkerhet. År 1872, efter att Jacobsson flyttat, bildade Tunelius en ny kår, bestående av stationsskrivare och postexpeditörer, de bildade den s.k. herrmusiken. Medlemmarna var intresserade och spelade mest för nöjes skull, men också på utflykter och danstillställningar. Mycket omtalad blev en utfärd till Stora Djulö, där musikkåren tågade i täten och spelade utför hela Djulö allé. År 1885 flyttades många av musikanterna till andra orter, det bildades luckor i leden. Postmästaren själv började bli gammal och sjuklig, instrumenten såldes och kåren lade ner sin verksamhet.

År 1887 flyttade en person som var både musikalisk och road av att spela till Katrineholm. Andersson blev redaktör på den nystartade Katrineholms-tidningen, men bildade också en sextett, bestående av bland andra brandchef Vilhelm Danielsson, stationsskrivarna Harald Andersson och Hallongren. Efter ett antal år fick baron V. Fägerskiöld för sig att bilda en musikkår bestående av järnvägspersonal. Han anordnade en auktion, där sextetten skulle sälja sina slitna instrument. Den 25 november år 1892 anordnades lotteri och musik i societetssalongen, med över hundra skänkta vinster. Över 800 lotter såldes, både instrument och noter blev betalda och musikkåren började med liv och lust sin verksamhet. Ledare för verksamheten blev stationsskrivarna Malmstedt och Carl Rickard  Sundberg, båda yrkesmusiker.

Från år 1912 fick musikkåren en privat gynnare i den nyinflyttade apotekaren Erik Hallberg, både han och hans fru var stora musikvänner. Han bekostade elektriskt ljus på estraden, istället för de fladdrande stearinljus som hittills varit en ganska riskabel ljusskälla. Varje gång som kåren  konserterade i parken blev de bjudna på kaffe i gamla apotekshuset, som låg i bankhuset på Bievägen. Han donerade också 900 kronor till en ny bastuba. Sista gången musikerna hedrade sin välgörare var när han begravdes år 1932.

Carl Rickard Sundberg var trots allt den, som under nära fyra decennier fanns med som en viktig person inom Katrineholms musikliv. År 1929 lämnade han sin högt skattade musikkår. Han ägnade sig under många år åt något som inte omedelbart märks inom musiken, men som ändå är en av den i särklass viktigaste biten, nämligen notskrivningen. Noter var dyra i inköp för en kår med begränsade resurser. Äkta musiker, som Sundberg, Knut Brolin med flera, offrade gärna sin nattsömn för notplitandet. Mycket tack vare dem medverkade musikerna vid flera tillfällen av offentligt slag, exempelvis Västra skolans och kyrkogårdens invigning, stadsfirandet nyårsnatten 1917, Valborgsmässoafton, i Godtemplarsalongen och vid många privata tillfällen.

Även idag är musicerandet en viktig del i Katrineholms kulturliv, säkert mycket tack vare dessa första envisa pionjärer.

 

 

 

 

 

 

Året 1917

Postat av

1917 var ett år då mycket inträffade i Katrineholm. Det kanske allra största inträffade redan på nyårsnatten 1916/17, då man övergick från att vara municipalsamhälle (latin för tättbebyggt område på landsbygden) till att bli stad. I slutet av år 1916 hade kung Gustav V beviljat samhället stadsrättigheter och undertecknat sitt godkännande av stadsvapnet.

På våren startar redaktör Knut Hellberg utgivningen av Katrineholms-Kuriren. Man hade givit ut provnummer  redan 1916, men reglerna var sådana att dagspress endast fick ges ut i städer och köpingar. Ända sedan 1887 hade Katrineholms Tidning getts ut, men den ederades av Sörmlandsposten och var sålunda att betrakta som en Eskilstunatidning.

1917Även om glädjen stod högt i tag över stadsblivandet, skapade det pågående världskriget brist på både mat och övriga förnödenheter. På flera platser i landet  genomfördes demonstrationer mot dem –  oftast myndigheterna, som man ansåg ansvariga för nöden. På vissa håll utvecklades demonstrationerna till rena kravaller. I Katrineholm gick det dock lugnt till. Ett stort antal katrineholmare, framför allt kvinnor samlades på torget för att avtåga till Katrineholms Praktiska Skola, senare KTS. Man ansåg att de många eleverna , som kom från hela landet och ibland även Norge åt upp maten för de bofasta Katrineholmarna. Rektorn vid skolan  mötte folkhopen utanför entrén till skolan och höll ett tal som till slut fick folkmassan att sakta skrida tillbaka mot torget där den skingrades.

Dagens bild är från återtåget och platsen är korsningen Djulögatan-Drottninggatan. Byggnaden i bildens mitt är Katrineholm första varmbadhus, som låg på den plats Fonus begavningsbyrå i dag är belägen.