Denna gång ska vi söka oss utanför själva Katrineholms tätort. Vi ska i ord och bild besöka ett av landets bäst bevarade barockslott, nämligen Eriksberg några mil österut. Alla slott med självaktning har ett eget slottsspöke, så naturligtvis även Eriksberg. Där heter hon Pinntorpafrun. Pinntorp var det ursprungliga namnet på Eriksberg, som till en början var en ganska oansenlig liten gård invid Nyköpingsån, i skuggan av det större och 750 meter norrut liggande Djulfors. Det har ibland tvistats om vem som egentligen var den riktiga Pinntorpafrun, det finns nämligen två kandidater. Den första var en änkefru vid namn Anna som levde redan på 1500-talet. Hennes namn framkommer i strofen.
”I Sörmland det fagra på slott Eriksberg,
Där bodde en änka, fru Anna,
Som sög sina bönder och torpares märg
Och hade av galla en kanna”
Eftersom namnet Eriksberg finns med i strofen och det på 1500-talet var hundra år kvar innan gården började heta så, får man förmoda att detta är en efterkonstruktion och vi bestämmer oss för att Pinntorpafrun var kandidat nummer två.
Beata Conradsdotter von Yxkull föddes 1618 som enda barnet till Elisabeth Oxenstierna och Conrad Reinholdsson von Yxkull. Fadern dog då Beata var endast fyra år gammal och begravdes tre år (!) senare i Sigtuna. Det var vanligt att det gick åratal mellan dödsfall och begravning då det gällde de mer besuttna, eftersom man ofta först skulle färdigställa ett kostbart gravkor inne i kyrkan.
Beata von Yxkull fick ärva gods i både Uppland och Östergötland och var således förmögen redan som mycket ung. År 1636 gifte hon sig med friherre Eric Carlsson Gyllenstierna af Ulaborg och hamnade därmed på Pinntorp som Gyllenstierna ärvt efter sin faster ”Jungfru Brita till Pinntorp”.
Med tanke på att friherren under långa perioder befann sig på andra sidan Östersjön, bl.a. som generalguvernör i Ingermanland, var paret mycket produktiva då det gällde fortväxten. Efter 15-20 år som gifta hade de fått hela 13 barn.
År 1657, då Beata ännu inte var fyllda 40, avled maken och hon ställdes ensam med alla barnen och det påbörjade slottsbygget som så småningom skulle resultera i det mäktiga palats vi i dag kan se i det sörmländska landskapet. Hon bytte ut namnet Pinntorp mot Eriksberg för att hedra sin bortgångne make. Tio år efter Erics död avled även Beata och byggandet av slottet och anläggande av den franskinspirerade parken övertogs av sonen Christoffer, som även lade under sig närbelägen mark och var en bidragande orsak till Eriksberggodsets nuvarande status som en av Landets största jordegendomar.
Detta var den bevisbara delen i historien om Pinntorpafrun. Enligt flera olika myter, lär hon fortfarande vara tämligen aktiv i sin roll som spöke på Eriksberg. Det finns inga starka belägg för att Beata von Yxkull skulle varit hårdare mot sina undersåtar än vad som för tiden var brukligt, även om detta var hårt nog. En anledning till myterna kan vara att hon levde under häxprocessernas 1600-tal, då vilken kvinna som helst kunde utpekas som häxa. Däremot var det inte brukligt att en förmögen adelsdam brändes på bål, utan misstankarna dryftades i hemlighet i slutna sällskap. Kanske kan det vara därför en variant av sägnen om Pinntorparfrun talar om att hon på den yttersta dagen hämtades vid slottstrappan av djävulen själv. Utrymmet i denna berättelse tillåter inte att vi går djupare in på Pinntorpafruns roll som spöke, men med lite god vilja kanske vi återkommer till det en annan gång.
Det kan vara svårt att tro att det område som i dag är bostadsområdet Lasstorp, för bara drygt 30 år sedan var ren landsbygd. Där barnen i dag stojar på lekplatserna och prunkande och välansade villaträdgårdar förgyller tillvaron för människor och hungriga rådjur, betade fram till 1979 kalvar och kor. Det var den 19 april det året bröderna Nils, Folke och Lars Andersson avslutade sitt arrende och den minst 445-år gamla gården för all framtid slutade fungera som brukningsenhet. Det var den dagen brödernas boskap och maskinella inventarier gick under klubban och skingrades.
