Kategoriarkiv: Personer

Lars Petter

Postat av

lars-petter

Många katrineholmare, gamla som unga har säkert någon gång hört talas om Lars Petter – hus, utan att för den skull veta varifrån begreppet härstammar. Vem var denne Lars Petter? Speciellt de yngre generationerna kan nog ha svårt att få bitarna att falla på plats. Låt oss därför i korta ordalag reda ut begreppet Lars Petter – hus.

Byggmästare Lars Petter Larsson föddes i december 1845 på gården Åsen i Sköldinge. I mitten av 1860-talet startade hans bana inom byggbranschen genom anställning som snickare på flera gods i trakten, bland annat Fjällskäfte och Ökna i Floda socken. Han kom så småningom till SJ, där han byggde banvaktstugor på sträckan mellan Katrineholm och Sparreholm. I mitten av 1870-talet slog han sig ner i Katrineholm och var med och uppförde västra järnvägsbostäderna vid Storgatan 16, där det i dag ligger tre punkthus av högre modell. Han köpte mangårdsbyggnaden till Stensätters gård och området runt omkring, i hörnet av Storgatan-Nygatan (nuvarande Bievägen). Där uppförde han först ett tvåvånings bostadshus, där han själv bebodde ena lägenheten och hyrde ut den andra åt grosshandlaren August Kullberg. Han byggde fler hus på samma tomt, bl.a. det som skulle komma att innehålla Katrineholms första bank, Södermanlands Enskilda Sparbank. August Kullberg köpte senare tomten lät riva husen för att kunna bygga sitt eget bostads och kontorskomplex Kullbergska huset, färdigt 1904. Larsson bosatte sig då i ett hus han själv byggt på Storgatan 21. På samma adress fast inne på gården hade han på 1880-talet  byggt den tidens samlingslokal Socitetshuset (ibland kallat Larssons salong), som senare kom att bli Katrineholms första församlingshem. De hus som uppfördes av L.P. Larsson hade en speciell byggnadsstil, oftast med sparsmakad exteriör vilket gjorde att de kom att kallas Lars Petter-hus och var lätta att känna igen. Ett undantag från det enkla var praktvillan på Storgatan 27 som byggdes åt Källarmästare Leonard Linden. Där var utsmyckningen av huset desto rikligare med snickarglädje och flagga på taket. Hur många hus som uppfördes under den fyra decennier långa byggmästarkarriären råder det delade meningar om. I Katrineholms-Kurirens dödsruna 1928 uppges att det skulle varit ett femtiotal medan Hilding Hjelmberg i sina böcker om Katrineholms historia påstår att det var ett hundratal. Säkert är i alla fall att det mest var bostadshus byggmästare Larsson byggde, dock med några undantag. Ett av dessa var Katrineholms Samskola i hörnet Djulögatan – Hantverkargatan. Skolan startades av en förening 1901 och har sedan dess även fungerat som stadsbibliotek, konstmuseum och pensionärshus.

Lars Petter Larsson var inte bara byggmästare utan deltog under många år även i det lokalpolitiska livet som ledamot i flera betydande nämnder. Han avled efter en kort tids sjukdom den 27 november 1928 och begravdes i Katrineholms kyrka den 2 december. Enligt dödsannonsen sörjdes han närmast av systern Sofia Johansson samt syskonbarnen Axel, Jennie, Maria, Rickard, Kvirinius och Anna.

Märta Bergkvist

Postat av

Bild 1I den  östligaste delen av Falun i Dalarna, ligger stadsdelen Hosjö. Där föddes den 20 februari 1906 en flicka, som av sina föräldrar tilldelades namnet Märta. Efternamnet hon fick ärva var Bergqvist. Hon växte upp i Falun och avlade där examen på folkskoleseminariet 1927. Några år senare, närmare bestämt 1931, kom hon till Katrineholm, där hon utövade sin lärargärning fram till sin pensionering 1970. Dock gjorde hon några utflykter från sin nya hemstad till korta förordnanden i Falun, Tierp, Skultuna och Göteborg.

Märta Bergqvist var djupt och helhjärtat engagerad i Katrineholms kommunala angelägenheter – främst som språkrör för den enskilde individens rättigheter. Hon var en ivrig gäst på lokalpressens debatt- och insändarsidor, där hon ofta framförde kritik mot myndigheternas sätt att agera i viktiga samhällsfrågor. Bland annat var hon starkt kritisk till Landstingets ljumma intresse då det gällde att bevara Kullbergska sjukhusets status som ett fullvärdigt akutsjukhus och mot kommunens beslut gällande försämringar inom Hemtjänsten.

Märta Bergqvist hade sin politiska hemvist i Folkpartiet och hade en mängd olika kommunala förtroendeuppdrag. Hon satt med som ledamot i stadsfullmäktige (senare kommunfullmäktige), barnavårdsnämnden, socialnämnden, handikapprådet, nykterhetsnämnden, civilförsvarsstyrelsen, företagsnämnden m.m. I några av dessa styrelser och nämnder var hon ordförande. Hon var en av krafterna i bildandet av hemhjälpsnämnden, tillhörde utredningskommittén för servicehuset Igelkotten och kämpade för tillblivelsen av det första barndaghemmet. I många år var hon ordförande i Sörmlands folkpartikvinnors länsförbund och i Katrineholms kvinnogrupp. Hon var även suppleant för Sörmland i riksdag och landsting.

Märta Bergqvist var ogift och saknade bröstarvingar, varför hon inför sin bortgång den 10 december 1986 hade testamenterat hela sin kvarlåtenskap till Katrineholms kommun. Det efterlämnade kapitalet förvaltas under beteckningen Märta Bergqvists kulturstipendiefond. 20 procent av den årliga avkastningen skulle komma att läggas till kapitalet medan resten skulle utdelas som ett kulturstipendium och gå till ”en yngre talangfull studerande inom kultur och konst, såsom sång, musik, skulptur, måleri och dylikt”. I dödsannonsen, införd i Katrineholms-Kuriren den 13 december uppmanas att tänka på denna fond. Då Märta Bergqvist saknade nära anhöriga var dödsannonsen endast undertecknad av ”vännerna” som å andra sidan var desto talrikare. Efter ett rikt liv i mänsklighetens tjänst och i kampen för de svagaste, hade ett stort hjärta i en späd kropp nu slutat slå. En del av de hjärtefrågor hon brann för och de beslut hon lyckades genomdriva, drar vi dock nytta av som medborgare än i dag, snart 30 år efter hennes död.

Bild2

Carl Fredriksson

Postat av

1Det är Västra stambanas tillkomst 1862 och Östra stambanan fyra år senare, som ligger till grund för att Katrineholm över huvud taget finns som tätort. Om detta råder knappast någon tvivel, då området där staden ligger tidigare endast bestod av skog, våtmark och några enstaka mindre gårdar. Under ett och ett halvt decennium var också järnvägsstationen den i särklass största arbetsgivaren i Katrineholm. Men en järnvägsknut allena genererar ingen samhällsbyggnad, till det fordras näringsliv och industri och i dess spår allmän samhällsservice såsom skola, bank, post m.m.

Den första stora industriägaren och arbetsgivaren i Katrineholm var Carl Fredriksson (1843-1910). År 1876 kom han inflyttande från Dunkers socken och startade det som skulle bli Carl Fredrikssons Träförädling AB. Som fattig torparson med många syskon hade han inte egna medel att bli företagare, utan fann en kompanjon i dåvarande ägaren av järnvägshotellet August Finlöf.  Fabriken, som lades vid Fabriksgatan i omedelbar anslutning till järnvägen, var till en början liten och utrustningen bestod av: en blocksåg, två mindre sågar, en maskinhyvel, en trampsvarv samt tre hyvelbänkar. Bemanningen uppgick till tolv anställda.  Det som producerades var packlådor, spadskaft, snöskovlar, stoppspån till möbler och andra mindre artiklar. Efter hand kom dock produkter som mekaniska vevmanglar och isskåp. Mest känd blev ändå fabriken för sina möbler och sina monteringsfärdiga trähus.

2År 1900 hade fabrikens personalstyrka ökat till 275 personer och produkterna såldes över hela världen och man deltog i utställningar i bl.a. Chicago, Berlin, Paris och London. Trähusen ritades av byggnadsingenjören och arkitekten N.J. Ackzell, som var en av Fredrikssons medarbetare. De flesta husen var av typen ”snickarglädje” ofta av fornnordisk stil, med drakhuvuden, runor och andra utsmyckningar.

År 1918 uppgick företaget i AB Svenska Möbelfabrikerna. Efter första världskriget började företaget i Katrineholm avvecklas, möbeltillverkningen överflyttades till Bodafors i Småland och tillverkningen i övrigt inskränktes.

Carl Fredriksson bildade aldrig någon egen familj utan levde ett för sin ställning tämligen tillbakadraget liv. Han avled den 14 januari 1910 och i hans dödsannons sades att han sörjdes av, förutom en broder, ”fabriksarbetare och många vänner”.