I september 1996 invigdes Katrineholms nya resecentrum. Det skedde med pompa, ståt och lustifikationer av olika slag samt tal av politiker och höga tjänstemän. Den kanske mest efterlängtade begivenheten var att den nya gångtunneln under järnvägen nu skulle tas i bruk. Landshövding Bo Holmberg klippte det rödgula bandet och gångbroarnas tid var förbi. Det skulle nu bli lättare för rullstolsburna, cyklister och föräldrar med barnvagn att förflytta sig mellan norra och södra stadsdelarna. Den sista bron, byggd 1983 var visserligen försedd med hissar, men då dessa ofta vandaliserades och användes som toaletter var det få som ville använda dem.

Tanken på järnvägstunnel var på intet vis något nytt påfund, utan hade diskuterats vid flera olika tillfällen under lång tid. Det kanske seriösaste förslaget kom i mitten på 1930-talet av stadsingenjören Axel Stenberg. Han tillträdde sin tjänst i Katrineholm 1927 och innehade den fram till sin pensionering 1958. Under dessa drygt 30 år genomfördes många betydelsefulla arbeten i staden, bl.a. reningsverket vid Rosenholm och vattenverket vid Kerstinboda. Axel Stenbergs hade ett stort intresse för trafikfrågorna i Katrineholm. En av hans idéer var att man skulle göra Drottninggatan till en paradgata som skulle sträcka sig från läroverket i söder, förbi torget, via en tunnel under järnvägen och sedan fortsätta fram till kyrkan. På så sätt skulle man, var man än befann sig på Drottninggatan kunna se kyrkan, som på så sätt skulle upplevas ha en centralare placering i tätorten. Ett litet problem var att man skulle bli tvungen att riva eller flytta östligaste delen av godsmagasinet. Järnvägstunneln skulle få en bredd av 9 meter och förses med gångbanor på bägge sidor. Från Drottninggatan skulle trafiken till och från järnvägsstationen förmedlas via Storgatan. Förslaget presenterades på stadsfullmäktiges nyårsfest i januari 1935. Ett av Stenbergs starkaste argument för ett genomförande var, förutom trafikmässigt och estetiskt, att man äntligen skulle kunna riva den ”vidrigt fula Jacobsstegen (gångbron), med sin 42 trappsteg på ena sidan och 43 på den andra”.

Av olika anledningar fick Stenbergs förslag inte gehör hos stadsfullmäktige och drätselkammare och frågan bordlades. Det skulle dröja ytterligare 60 år innan tunneln blev verklighet och då med en annan placering och då inte ämnad för biltrafik.