Etikettarkiv: katrineholm

Palladium

Postat av

palladiumDet var inte den första biografen i Stan som invigdes i augusti 1920, men utan jämförelse den största. Den stora salongen och läktaren kunde tillsammans ta emot 600 biobesökare. Mellan publiken och filmduken/scenen fanns ett orkesterdike, där musiker spelade under filmens gång. Ljudfilm var ett ännu ouppfunnet fenomen som kom först ca 1930. I Katrineholms-Kuriren som kom ut tre dagar i veckan, kunde man den 25 augusti 1920 läsa om invigningen två dagar tidigare. ”Salongen är hållen i behagligt dämpad färgton och i fråga om belysningen så ändamålsenligt sörjt att man oberoende av det naturliga ljuset, kan ge föreställning vilken stund av dagen som helst”. Skribenten visste inte till sig av hänförelse inför den prakt som uppvisades. Texten fortsätter ”Hallarna och övriga lokaler äro desslikes rymliga och propra. För luftväxlingen äro sörjt på bästa, modernaste vis”. Man dristade sig även påstå att lilla Katrineholm (ca 7 500 inv.) var större vad nöjesetablissemang beträffade än det fyrdubbelt större Eskilstuna.

Det var Aktiebolaget Katrineholms biografteater som igångsatt byggandet av Palladium och som till invigningen den 23 augusti 1920 inbjudit stadens myndigheter, pressen, leverantörer, arbetspersonal m.fl.  Efter ett anslående nummer av bioorkestern höll ordföranden stadsfiskal A.E. Andersson ett kort tal, där han å det varmaste tackade alla i projektet inblandade. Man fortsatte med att visa filmbilder från OS i Antwerpen, jaktbilder från Afrika samt det svenska lustspelet ”Baron Olsson”. Den första långfilm som visades på Palladium var ”Västerns fågelfrie son” med en ung Mary Pickford i huvudrollen.

Arkitekten som ritat Palladium var ingenjör E. Månsson från Norrköping. I övrigt var de flesta entreprenörer hemmahörande i Katrineholm. Bl.a. utfördes målningsarbetena av dekorationsmålaren Carl Rickard Forslund, som dekorerat en mängd byggnader i Sörmland, t.ex. Stora Malms kyrka, Stadshotellet, Gamla Folkets hus m.m.

Efter flera ägarbyten togs Palladium över av bröderna Emil och Åke Malmberg. Året hade då hunnit bli 1933 och bröderna ägde sedan tidigare förut nämnda Rialto på Norr samt Röda kvarn i gamla Folkets Hus på Djulögatan 51. I början av 1960-talet gick företaget upp i Europafilm. Då vi nu skriver år 2013 har Palladium för länge sedan förlorat kampen mot hemelektroniken och fastigheten står så vitt vi erfar oanvänd, efter några mer eller mindre lyckade försök att använda lokalen som nöjespalats av skilda slag.

Nämndhuset

Postat av

nämndhusetEfter andra världskriget kunde man i slutet av 1940-talet åter börja rikta blickarna framåt. Även om Sverige klarat sig från angrepp utifrån, hade striderna i Europa och världen i övrigt gjort att samhällsbyggandet gick på sparlåga. Den svenska exportindustrin, i synnerhet då det gällde stål gick däremot lysande eftersom stridande makters vapenindustri svalde allt som kunde levereras.

Sverige stod med andra ord väl rustat efter kriget och Katrineholm var inget undantag. Flera byggnadsprojekt hade legat vilande under krigsåren, men skulle nu verkställas. Den expanderande staden behövde förutom fler bostäder, större och mer ändamålsenliga lokaliteter för bl.a. bibliotek, brandförsvar, skola, polis, handel och den kommunala administrationen. För den senare planerades ett byggnadsprojekt som var tänkt att resultera i två stora hus byggda i vinkel, det ena, stadshuset längs med Djulögatan och det andra Nämndhuset, längs med Vasavägen. Båda endast något stenkast från Gröna Kulle. På så vis skulle stadens nämnder vara placerade inom samma kvarter och under överskådlig tid kunna expandera i takt med staden invånarantal. För ändamålet inköpte staden övriga tomter i kvarteret Liljan.

nämndhuset1

Nämndhuset stod klart i mitten av 1950-talet, men den då nödvändiga återhållsamheten av byggnadsinvesteringar gjorde att uppförandet av själva stadshuset måste anstå. Ritningarna av Nämndhuset fick då ändras så att provisoriska lokaler för Stadsfullmäktige och Drätselkammaren under en övergångstid inpassades i övervåningen. I övrigt inrymdes i byggnaden sjukkassa, polis, socialbyrån, arbetsförmedlingen och byggnadsnämndens kontor. Tanken var att de provisoriska sammanträdesrummen skulle tas i anspråk av dessa förvaltningsgrenar då det nya stadshuset så småningom stod färdigt. Det är snart 60 år sedan stadshusprojektet lades vilande och tomten längs Djulögatan är fortfarande obebyggd. Katrineholm har fortfarande inget kommunhus där verksamheterna är samlade, utan i stället ett flertal mindre lokaliteter spridda över tätorten. På gott och ont, för även om det kan vara svårare för kommunens anställda att få kontakt med medarbetare, får man frisk luft och motion då man behöver ses öga mot öga.

För att återgå till Nämndhuset, så har denna byggnad under många år endast varit fäste för kommunal verksamhet. Under hösten/vintern 2012-2013 har huset renoverats och fått ny ventilationsanläggning och under maj månad firas dess återinvigning bl.a. med öppet hus den 4 maj. In flyttar nu stora delar av Kommunstyrelsens förvaltning, den del som inte redan finns i Gröna kulle. Även kommunväxeln kommer att återfinnas i Nämndhuset.

I en skrift från 1955 av arkitekt Eric Schuwert får vi veta att: ”Nämndhuset är uppfört i rött sandat tegel från Walla Tegelbruk. Sockel och fönsteromfattningar har utförts i vit konststensputs. Entréportalen i Ekebergsmarmor är levererad av Gropptorps marmorbruk AB, so även utfört relieferna i entrén jämte stadsvapnet efter skisser av konstnären Gunnar Palmgren, Stockholm”. Interiören i huset har över huvud taget, med sin myckenhet av tegel och marmor, en offentlig karaktär som dessutom är materialen relativt underhållsfria.

Mjölkcentralen

Postat av

mjölkcentralenVid sekelskiftet 1900 fanns det mejerier på snart sagt varje större gård eller gods, uppemot hundratalet bara i Sörmland. Så gott som alla bönder på den tiden producerade mjölk som levererades till något av dessa gårds- eller andelsmejerier. Våren 1915 bildade dessa bönder Mjölkcentralen, MC. Det grundläggande motivet var missnöje med de prisförhållanden som rådde.

I Katrineholm hade funnits flera små mejerier genom åren bl a ett som låg på nuvarande SKF:s område och tillverkade smör på engelskt vis.

1921 invigde MC sitt första mejeri i Katrineholm, i korsningen Djulögatan-Malmgatan. Den stora tegelbyggnaden finns kvar än i dag men innehåller nu helt andra verksamheter än livsmedels-förädling.

År 1950 ansåg man att det gamla mejeriet gjort sitt och gjorde sin största satsning hittills. På Kerstinbodaområdet uppförde man det som skulle bli Europas och kanske till och med Världen största och modernaste mejeri. Detta till den ”ofattbara” kostnaden av 6,5 miljoner kronor. Invigningen ägde rum med buller och bång i september 1950. Inbjudna var det nya stormejeriets 2 500 leverantörer med familjer, sammanlagt ca 4 000 personer. Den förtäring som bjöds besökarna bestod bl.a. av 30 000 varmkorvar. 20 000 smörgåsar, åtskilliga backar pilsner, glass, läsk och naturligtvis obegränsat med mjölk.

År 1975 genomfördes en fusion mellan MC och andra mindre mejeriföreningar och kom att dominera marknaden i mellansverige. Namnet på den nya koncernen blev ARLA, efter gården Stora Arla i Odensvi socken nära Enköping.

De stora produkterna som tillverkades vid mejeriet var konsumtionsmjölk, torrmjölkspulver och smör. Då det gällde det senare hade man en helt ny metod för smörtillverkning, Alfametoden som mycket förenklat gick ut på att man separerade grädden tills den blev smör.

Vid två tillfällen, 1963 och 1980 genomgick matfettsframställningen omfattande rationaliseringar. På 1980-talet hade man en tillverkningskapacitet på nästan 50 ton smör/dag.

Jag som skriver dessa rader började själv en fast anställning vid mejeriet en kulen höstmorgon 1974. När min far, mjölkbonden fick veta detta, utbrast han belåtet ”Bra! Då slipper du i alla fall bli utan jobb. Ätit och druckit har människan gjort i alla tider och så kommer det att förbli”. Ingen kunde mer än jag önska att han haft rätt den höstdag femton år senare då jag för sista gången stämplade ut från ett arbete där jag trivts och där arbetskamraterna blivit en andra familj. Katrineholms mejeriepok var över.

Lasstorp

Postat av

lasstorpDet kan vara svårt att tro att det område som i dag är bostadsområdet Lasstorp, för bara drygt 30 år sedan var ren landsbygd. Där barnen i dag stojar på lekplatserna och prunkande och välansade villaträdgårdar förgyller tillvaron för människor och hungriga rådjur, betade fram till 1979 kalvar och kor. Det var den 19 april det året bröderna Nils, Folke och Lars Andersson avslutade sitt arrende och den minst 445-år gamla gården för all framtid slutade fungera som brukningsenhet. Det var den dagen brödernas boskap och maskinella inventarier gick under klubban och skingrades.

Det var sålunda redan år 1534 som gården Lasstorp nämndes första gången (namnet var då Lastorp). Det var då Anna Josefsdotter och hennes make Gustaf Kafle fick gården i arv efter Annas föräldrar Josef Pedersson Pinnauer och hans hustru Ingrid Jönsdotter Geet på Djulö. På 1600-talet löstes gården in av riksrådet Axel Oxenstierna. Gården kom att ägas av Henrik och senare Jakob Flemming. Senare har Lasstorp införlivats med Djulö och så sent som 1897 med Eriksberg.

Den mark Lasstorps gård låg på, hade förvärvats av Katrineholms kommun redan tidigare och under bröderna Anderssons sista 5 – 10 år på gården hade en del av åkerarealen tagits i anspråk för andra ändamål. Bland annat hade på gårdens mark byggts den bilfirma vid Bievägen som på den tiden hette Motor & Handels. År 1979 hade brödernas åkerareal minskat från att på 1940-talet ha omfattat 45 tunnland åker samt 15 tunnland betesmark, till att nu vara 35 tunnland totalt.

Eriksberg och Pinntorpafrun

Postat av

Beata von YxkullDenna gång ska vi söka oss utanför själva Katrineholms tätort. Vi ska i ord och bild besöka ett av landets bäst bevarade barockslott, nämligen Eriksberg några mil österut.  Alla slott med självaktning har ett eget slottsspöke, så naturligtvis även Eriksberg. Där heter hon Pinntorpafrun. Pinntorp var det ursprungliga namnet på Eriksberg, som till en början var en ganska oansenlig liten gård invid Nyköpingsån, i skuggan av det större och 750 meter norrut liggande Djulfors. Det har ibland tvistats om vem som egentligen var den riktiga Pinntorpafrun, det finns nämligen två kandidater. Den första var en änkefru vid namn Anna som levde redan på 1500-talet. Hennes namn framkommer i strofen.

”I Sörmland det fagra på slott Eriksberg,

Där bodde en änka, fru Anna,

Som sög sina bönder och torpares märg

Och hade av galla en kanna”

Eftersom namnet Eriksberg finns med i strofen och det på 1500-talet var hundra år kvar innan gården började heta så, får man förmoda att detta är en efterkonstruktion och vi bestämmer oss för att Pinntorpafrun var kandidat nummer två.

Beata Conradsdotter von Yxkull föddes 1618 som enda barnet till Elisabeth Oxenstierna och Conrad Reinholdsson von Yxkull. Fadern dog då Beata var endast fyra år gammal och begravdes tre år (!) senare i Sigtuna. Det var vanligt att det gick åratal mellan dödsfall och begravning då det gällde de mer besuttna, eftersom man ofta först skulle färdigställa ett kostbart gravkor inne i kyrkan.

Beata von Yxkull fick ärva gods i både Uppland och Östergötland och var således förmögen redan som mycket ung. År 1636 gifte hon sig med friherre Eric Carlsson Gyllenstierna af Ulaborg och hamnade därmed på Pinntorp som Gyllenstierna ärvt efter sin faster ”Jungfru Brita till Pinntorp”.

Med tanke på att friherren under långa perioder befann sig på andra sidan Östersjön, bl.a. som generalguvernör i Ingermanland, var paret mycket produktiva då det gällde fortväxten. Efter 15-20 år som gifta hade de fått hela 13 barn.

År 1657, då Beata ännu inte var fyllda 40, avled maken och hon ställdes ensam med alla barnen och det påbörjade slottsbygget som så småningom skulle resultera i det mäktiga palats vi i dag kan se i det sörmländska landskapet. Hon bytte ut namnet Pinntorp mot Eriksberg för att hedra sin bortgångne make. Tio år efter Erics död avled även Beata och byggandet av slottet och anläggande av den franskinspirerade parken övertogs av sonen Christoffer, som även lade under sig närbelägen mark och var en bidragande orsak till Eriksberggodsets nuvarande status som en av Landets största jordegendomar.

Detta var den bevisbara delen i historien om Pinntorpafrun. Enligt flera olika myter, lär hon fortfarande vara tämligen aktiv i sin roll som spöke på Eriksberg. Det finns inga starka belägg för att Beata von Yxkull skulle varit hårdare mot sina undersåtar än vad som för tiden var brukligt, även om detta var hårt nog. En anledning till myterna kan vara att hon levde under häxprocessernas 1600-tal, då vilken kvinna som helst kunde utpekas som häxa. Däremot var det inte brukligt att en förmögen adelsdam brändes på bål, utan misstankarna dryftades i hemlighet i slutna sällskap. Kanske kan det vara därför en variant av sägnen om Pinntorparfrun talar om att hon på den yttersta dagen hämtades vid slottstrappan av djävulen själv. Utrymmet i denna berättelse tillåter inte att vi går djupare in på Pinntorpafruns roll som spöke, men med lite god vilja kanske vi återkommer till det en annan gång.

Järnvägsknut

Postat av

järnvägsknutIngen ortsbo lever väl i okunskap om hur Katrineholm en gång kom att bli en tätort i stället för att fortsätta vara några enstaka små gårdar med dålig odlingsmark i det sörmländska landskapet. Fabrikörer, grosshandlare och skolledare får ursäkta, men om inte den stora järnvägsknuten funnits, hade de slagit ner sina bopålar någon annanstans. Det enda Katrineholm som då skulle funnits i trakten vore den bondgård som tätorten en gång fick sitt namn efter. Det var vid 1840-41 års riksdag frågan om västra och östra stambanorna på allvar kom på tal. Visserligen hade frågan lyfts redan 1829, men det var först nu frågan började få talrika och betydelsefulla anhängare.  Det var greve Adolf Eugen von Rosen som under en vistelse i England (där infrastruktur och industri var vida mer utvecklat än i Sverige) hade börjat intressera sig för järnvägen som en betydande utvecklingsmöjlighet för svenska näringslivet. Hemkommen till Sverige ansökte han om tillstånd att få lägga de järnvägar som så småningom skulle bli västra och östra stambanorna. Det dröjde till 1853-54 års riksdag innan ett principbeslut togs som klargjorde att banorna skulle byggas, återstod att bestämma vilken dragning de skulle få. Det var framför allt då det gällde västra stambanans dragning som meningarna gick isär. Jernbanekommitén förordade en lösning där järnvägen skulle dras norr om Mälaren, via Västerås, Köping och vidare mot sydväst. Det gjorde dock inte ingenjör Nils Eriksson, som fått uppdraget att ansvara för genomförandet av järnvägsbygget, som med sitt inflytande genomdrev dragningen Stockholm-Södertälje-Katrineholm o.s.v. Därmed var Katrineholms ställning som blivande järnvägsknut bestämd, de båda banorna skulle förenas i staden den ena via Hallsberg till Göteborg, den andra via Norrköping till Malmö. Västra stambanan invigdes med buller och bång samt kungligt deltagande den 3 november 1862 och den östra år 1866.

Järnvägens tillkomst och det faktum att man valde att placera en station här, fick omedelbar inverkan på bygden omkring, isoleringen var bruten. Det nya samhällets första byggnader var givetvis stationen och stinsbostaden 1862, tätt följd av järnvägsrestaurangen, som påbyggde med en våning 1876. Bortom restaurangen uppförde postverket en byggnad dit verksamheten flyttade sedan expeditionen upphöjts till postkontor. Detta ersattes 1906 av de posthus som än i dag finns kvar och innehåller lägenheter. Omgivningen var lantlig och söder om stationen fanns endast spåren, som till en början endast var två, ett för genomgångstrafik och ett växelspår. Utbyggnad av spårområdet skedde sedan allt eftersom.

År 1876 började näringsliv och industri etablera i samhället. Först ut var Carl Fredrikssons Träförädling, 1878 slog sig grosshandlare Kullberg ner här och slutet på 1880-talet startar Gustav Robert Grönkvist sin hovslagar och smidesverkstad i gården nr 59, det som senare skulle bli SKF. Katrineholm blev även redan i början av 1900-talet en betydande skolstad i och med att Oscar Johansson startade Praktiska skolan.

Men, som sagt – Utan järnvägen hade dessa herrar sökt sig någon annanstans.

Året 1917

Postat av

1917 var ett år då mycket inträffade i Katrineholm. Det kanske allra största inträffade redan på nyårsnatten 1916/17, då man övergick från att vara municipalsamhälle (latin för tättbebyggt område på landsbygden) till att bli stad. I slutet av år 1916 hade kung Gustav V beviljat samhället stadsrättigheter och undertecknat sitt godkännande av stadsvapnet.

På våren startar redaktör Knut Hellberg utgivningen av Katrineholms-Kuriren. Man hade givit ut provnummer  redan 1916, men reglerna var sådana att dagspress endast fick ges ut i städer och köpingar. Ända sedan 1887 hade Katrineholms Tidning getts ut, men den ederades av Sörmlandsposten och var sålunda att betrakta som en Eskilstunatidning.

1917Även om glädjen stod högt i tag över stadsblivandet, skapade det pågående världskriget brist på både mat och övriga förnödenheter. På flera platser i landet  genomfördes demonstrationer mot dem –  oftast myndigheterna, som man ansåg ansvariga för nöden. På vissa håll utvecklades demonstrationerna till rena kravaller. I Katrineholm gick det dock lugnt till. Ett stort antal katrineholmare, framför allt kvinnor samlades på torget för att avtåga till Katrineholms Praktiska Skola, senare KTS. Man ansåg att de många eleverna , som kom från hela landet och ibland även Norge åt upp maten för de bofasta Katrineholmarna. Rektorn vid skolan  mötte folkhopen utanför entrén till skolan och höll ett tal som till slut fick folkmassan att sakta skrida tillbaka mot torget där den skingrades.

Dagens bild är från återtåget och platsen är korsningen Djulögatan-Drottninggatan. Byggnaden i bildens mitt är Katrineholm första varmbadhus, som låg på den plats Fonus begavningsbyrå i dag är belägen.

Carl Fredriksson

Postat av

1Det är Västra stambanas tillkomst 1862 och Östra stambanan fyra år senare, som ligger till grund för att Katrineholm över huvud taget finns som tätort. Om detta råder knappast någon tvivel, då området där staden ligger tidigare endast bestod av skog, våtmark och några enstaka mindre gårdar. Under ett och ett halvt decennium var också järnvägsstationen den i särklass största arbetsgivaren i Katrineholm. Men en järnvägsknut allena genererar ingen samhällsbyggnad, till det fordras näringsliv och industri och i dess spår allmän samhällsservice såsom skola, bank, post m.m.

Den första stora industriägaren och arbetsgivaren i Katrineholm var Carl Fredriksson (1843-1910). År 1876 kom han inflyttande från Dunkers socken och startade det som skulle bli Carl Fredrikssons Träförädling AB. Som fattig torparson med många syskon hade han inte egna medel att bli företagare, utan fann en kompanjon i dåvarande ägaren av järnvägshotellet August Finlöf.  Fabriken, som lades vid Fabriksgatan i omedelbar anslutning till järnvägen, var till en början liten och utrustningen bestod av: en blocksåg, två mindre sågar, en maskinhyvel, en trampsvarv samt tre hyvelbänkar. Bemanningen uppgick till tolv anställda.  Det som producerades var packlådor, spadskaft, snöskovlar, stoppspån till möbler och andra mindre artiklar. Efter hand kom dock produkter som mekaniska vevmanglar och isskåp. Mest känd blev ändå fabriken för sina möbler och sina monteringsfärdiga trähus.

2År 1900 hade fabrikens personalstyrka ökat till 275 personer och produkterna såldes över hela världen och man deltog i utställningar i bl.a. Chicago, Berlin, Paris och London. Trähusen ritades av byggnadsingenjören och arkitekten N.J. Ackzell, som var en av Fredrikssons medarbetare. De flesta husen var av typen ”snickarglädje” ofta av fornnordisk stil, med drakhuvuden, runor och andra utsmyckningar.

År 1918 uppgick företaget i AB Svenska Möbelfabrikerna. Efter första världskriget började företaget i Katrineholm avvecklas, möbeltillverkningen överflyttades till Bodafors i Småland och tillverkningen i övrigt inskränktes.

Carl Fredriksson bildade aldrig någon egen familj utan levde ett för sin ställning tämligen tillbakadraget liv. Han avled den 14 januari 1910 och i hans dödsannons sades att han sörjdes av, förutom en broder, ”fabriksarbetare och många vänner”.