månadsarkiv: april 2014

Linbanan

Postat av

linbananI kvarteret Kornknarren i Katrineholms östra delar, alldeles i närheten av vattentornet, finns en mindre villagata vid namn Linbanegatan. Många känner till att gatan finns, men alla kanske inte reflekterat över hur den fått sitt namn. Har det verkligen funnits en linbana i trakten? Svaret på den frågan är ja och historien bakom är som följer om, än i avkortad version .

På Forssjö Bruk utanför Katrineholm startades en masugn för över fem sekler sedan. Runt om i trakten fanns kolmilor för framställning av de enorma mängder kol som gick åt till driften. Det tackjärn som framställdes fraktades till utskeppningshamnarna i främst Norrköping och Nyköping med foror förmodligen mestadels dragna av oxar. Detta var länge det enda transportsätt som stod till buds.

Då västra och östra stambanorna kom till på 1860-talet och Katrineholm blev en stor järnvägsknut skulle dock transporterna underlättas betydligt för Forssjö bruk. Ett problem återstod, nämligen de sju kilometer som skilde bruket från järnvägen. Ägarna av Forssjö Bruk övervägde till en början att bygga en järnvägsförbindelse mellan bruket och Katrineholm, men efter hand ansåg man denna lösning orealistisk, varför tanken på en linbana kom att aktualiseras.

Sagt och gjort – efter tillstånd från Länsstyrelsen uppfördes 1899 linbanan som enligt Tekniska Museets arkiv hade följande mått och kapacitet:

Längd: 7 160 meter

Kapacitet: 8 ton per timma

Nettolast: 250 kilo per vagn

Antal vagnar: 86 stycken

Hastighet: 72 meter i minuten

Linbanan var ämnad för både tackjärn från masugnen och virke från sågen och drevs av en vattenturbin i kraftstationen. Den som ansvarade för linbanans underhåll, lastning m.m. i Forssjö kallades Stinsen och hade bland annat den viktiga uppgiften att sända iväg lasterna i en takt som inte överlastade linan. Från industriområdet i Forssjö gick linbanan över sjön och passerade strax utanför badplatsen och vidare in mot östra industriområdet i Katrineholm, där tackjärnet och virket lossades. Linbanan var i drift fram till 1933. Då hade lastbilstransporterna, som medgav större flexibilitet blivit det dominerande transportsättet. Linbanan fanns kvar ytterligare några år innan den revs i slutet av 1930-talet.

Lasstorp

Postat av

lasstorpDet kan vara svårt att tro att det område som i dag är bostadsområdet Lasstorp, för bara drygt 30 år sedan var ren landsbygd. Där barnen i dag stojar på lekplatserna och prunkande och välansade villaträdgårdar förgyller tillvaron för människor och hungriga rådjur, betade fram till 1979 kalvar och kor. Det var den 19 april det året bröderna Nils, Folke och Lars Andersson avslutade sitt arrende och den minst 445-år gamla gården för all framtid slutade fungera som brukningsenhet. Det var den dagen brödernas boskap och maskinella inventarier gick under klubban och skingrades.

Det var sålunda redan år 1534 som gården Lasstorp nämndes första gången (namnet var då Lastorp). Det var då Anna Josefsdotter och hennes make Gustaf Kafle fick gården i arv efter Annas föräldrar Josef Pedersson Pinnauer och hans hustru Ingrid Jönsdotter Geet på Djulö. På 1600-talet löstes gården in av riksrådet Axel Oxenstierna. Gården kom att ägas av Henrik och senare Jakob Flemming. Senare har Lasstorp införlivats med Djulö och så sent som 1897 med Eriksberg.

Den mark Lasstorps gård låg på, hade förvärvats av Katrineholms kommun redan tidigare och under bröderna Anderssons sista 5 – 10 år på gården hade en del av åkerarealen tagits i anspråk för andra ändamål. Bland annat hade på gårdens mark byggts den bilfirma vid Bievägen som på den tiden hette Motor & Handels. År 1979 hade brödernas åkerareal minskat från att på 1940-talet ha omfattat 45 tunnland åker samt 15 tunnland betesmark, till att nu vara 35 tunnland totalt.

Den första musikkåren

Postat av
Järnv.musiken

Järnv.musiken

 

Den första musikkåren i Katrineholm bildades av stationsinspektör Jacobsson, de brukade musicera på den plats där kyrkan ligger idag. Platsen kallades länge för Jacobsberg, ett namn som nu är bortglömt sedan länge. År 1862, några år innan Jacobsson anlände till Katrineholm, flyttade  postmästare Tunelius hit, han kanske deltog i den första musikkåren, det är ingen som vet med säkerhet. År 1872, efter att Jacobsson flyttat, bildade Tunelius en ny kår, bestående av stationsskrivare och postexpeditörer, de bildade den s.k. herrmusiken. Medlemmarna var intresserade och spelade mest för nöjes skull, men också på utflykter och danstillställningar. Mycket omtalad blev en utfärd till Stora Djulö, där musikkåren tågade i täten och spelade utför hela Djulö allé. År 1885 flyttades många av musikanterna till andra orter, det bildades luckor i leden. Postmästaren själv började bli gammal och sjuklig, instrumenten såldes och kåren lade ner sin verksamhet.

År 1887 flyttade en person som var både musikalisk och road av att spela till Katrineholm. Andersson blev redaktör på den nystartade Katrineholms-tidningen, men bildade också en sextett, bestående av bland andra brandchef Vilhelm Danielsson, stationsskrivarna Harald Andersson och Hallongren. Efter ett antal år fick baron V. Fägerskiöld för sig att bilda en musikkår bestående av järnvägspersonal. Han anordnade en auktion, där sextetten skulle sälja sina slitna instrument. Den 25 november år 1892 anordnades lotteri och musik i societetssalongen, med över hundra skänkta vinster. Över 800 lotter såldes, både instrument och noter blev betalda och musikkåren började med liv och lust sin verksamhet. Ledare för verksamheten blev stationsskrivarna Malmstedt och Carl Rickard  Sundberg, båda yrkesmusiker.

Från år 1912 fick musikkåren en privat gynnare i den nyinflyttade apotekaren Erik Hallberg, både han och hans fru var stora musikvänner. Han bekostade elektriskt ljus på estraden, istället för de fladdrande stearinljus som hittills varit en ganska riskabel ljusskälla. Varje gång som kåren  konserterade i parken blev de bjudna på kaffe i gamla apotekshuset, som låg i bankhuset på Bievägen. Han donerade också 900 kronor till en ny bastuba. Sista gången musikerna hedrade sin välgörare var när han begravdes år 1932.

Carl Rickard Sundberg var trots allt den, som under nära fyra decennier fanns med som en viktig person inom Katrineholms musikliv. År 1929 lämnade han sin högt skattade musikkår. Han ägnade sig under många år åt något som inte omedelbart märks inom musiken, men som ändå är en av den i särklass viktigaste biten, nämligen notskrivningen. Noter var dyra i inköp för en kår med begränsade resurser. Äkta musiker, som Sundberg, Knut Brolin med flera, offrade gärna sin nattsömn för notplitandet. Mycket tack vare dem medverkade musikerna vid flera tillfällen av offentligt slag, exempelvis Västra skolans och kyrkogårdens invigning, stadsfirandet nyårsnatten 1917, Valborgsmässoafton, i Godtemplarsalongen och vid många privata tillfällen.

Även idag är musicerandet en viktig del i Katrineholms kulturliv, säkert mycket tack vare dessa första envisa pionjärer.

 

 

 

 

 

 

Hellbergs Manufaktur

Postat av
Hellbergs

Hellbergs

Hildur Maria Hellberg föddes i Östergötland 1869 och kom till Katrineholm via Floda 1883. År 1893 gifte hon sig med Karl Emil Hällberg (han stavade namnet med Ä), född 1862 i Örebro län. Han hade kommit till Katrineholm via Stockholm 1886. Den 9 oktober 1896 startade de Hellbergs Manufaktur på adressen Magasinsgatan N:o 86, som sedan 1930-talet heter Drottninggatan 3. På bilden från ca. år 1900 kan ses att det står ”garnbytesaffär” med stora bokstäver på gaveln, vilket vi tror innebar att man här förutom att handla damunderkläder, tyg och sytillbehör även kunde lämna ull och få färdigt garn i utbyte. Hildur Maria Hellberg avled 1914 varpå maken fortsatte rörelsen fram till 1916, då den övertogs av Eric Langborn från Vingåker och hans syster Karin

Eric Langborn och Anna Andersson

Eric Langborn och Anna Andersson

Eriksson. Affären kom då att heta Hellbergs eftr. Till en början innehade Langborn andra anställningar bredvid affären, först på Fredrikssons Träförädling och senare på Svenska Skifferverken, båda i Katrineholm. Från år 1921 ägnade han sig dock på heltid åt köpenskapen och 1925 blev han ensam ägare till affären. 1936 utvidgade han även sin rörelse med en filial i Flen. Eric Langborn var livligt engagerad i köpmannakåren och dess olika yrkeskorporationer, Katrineholms köpmannaförening, Katrineholms beklädnads- och manufakturhandlareförening och Södermanlands köpmannaförbund, för att nämna några. Han var även medlem i Odd fellow-logen Karl Knutsson.

Annons och priskurant 1940

Annons och priskurant 1940

Eric Langborn, som var född 1890, drev sin rörelse ända fram till 1969. Således var han hela 79 år gammal den dag han överlät det hela till Eivor Eriksson. Hon i sin tur höll kommersen igång fram till 1992, då Ullacarin Johansson helt utan affärserfarenhet gav sig in i tyg- och sybehörbranschen. Hon berättar i en tidningsartikel från hundraårsjubileet 1996, att hon vid övertagandet fyra år tidigare genomförde en inventering och konstaterade att 84 000 knappar fanns i lager. Hellbergs var känt för att tillhandahålla ett av landets största knappsortiment. I samma artikel nämner hon att stamkunderna var många och ibland även långväga, lockade dels av sortimentet och dels av fördelen att få råd och stöd av kunnig personal och att få handla över disk.

I slutet av 1990-talet var dock sagan all för den anrika affären. Den var visserligen ute till försäljning, men av allt att döma var budgivarna få och inga försäljning kom till stånd. Numera grasserar annan kommers i de lokaler som hade samma hyresgäst i över 100 år.

Samma byggnad 2012

Samma byggnad 2012

Folkets Hus

Postat av

Folkets hus

Folkets Hus har funnits i Katrineholm sedan 1904. Det var då den föregående år bildade ”Folkets Husföreningen” invigde sin första lokalitet på Djulögatan 51.  Man hade visserligen redan haft verksamhet  en tid i en före detta målarverkstad, men nu hade man sitt eget, den så kallade B-salen. Åren strax därefter var svåra med flera arbetskonflikter och sjunkande inkomster, något som dock inte fick föreningen att misströsta. År 1912 arrenderade man ett stycke mark från Sandbäckens gård på vilket man startade Folkets park. Från 1914 var namnet Föreningen Folkets Hus och Park.

B-salen blev snart för liten och 1914 började man fundera på ett nytt Folkets Hus. Samma arkitekt som till B-salen,  N.J. Ackzell fick i uppdrag att rita även detta bygge vars pris beräknades till hisnande 100.00 kronor – mellan 4 och 5 miljoner omräknat i dagens penningvärde.

Trots världskriget ute i Europa, med viss materialbrist som följd, stod det nya Folkets Hus klart 1916. Det var ett stort och pampigt stenhus i tre våningar med inredd källare. I bottenplanet fanns kafé, bageri samt kontor. En stor del av huset togs i anspråk av den stora A-salen ämnad för teater och biografföreställningar.

De stora skulderna gjorde att föreningen 1923 var nära konkurs och fick ta till flera åtgärder för att klara affärerna, bl.a. hyrde man ut både biografen och Folkets park (till bröderna Malmberg).

Redan på 1940-talet började fackföreningarna fråga efter fler och bättre lokaler, vilket inte gick att åstadkomma i huset på Djulögatan, utan en nybyggnad ansågs nödvändig. Det skulle dock ta många turer och tjugo år innan ett nytt Folkets hus 1966 kunde invigas i kvarteret Mården, det hus som nu går under namnet Safiren

Köpmangatan 10

Postat av

köpmangatan10Det var skohandlaren John A Färdig som år 1905 lät uppföra fastigheten Köpmangatan 10. Huset var ritat av den i trakten välkände arkitekten N.J. Ackzell. Den första som flyttade in var Augusta Anderssons Manufakturaffär. Strax därefter öppnade Bertha Wredenberg en ”Hvit och Kortvaruaffär. I november tillkom ytterligare en affär mot torgsidan, Ludvig Carlsthéns Bosättningsaffär, som även annonserade om försäljning av ”thé och rostat kaffe av 1:a kvalité. Innan år 1905 var till ända hade guldsmedsbutiken Lars Fredrik Eriksson tagit butiken på hörnet i besittning. Den drevs sedan året innan av fru  A. Eriksson. Affären, som tidigare låg på Magasinsgatan (Drottninggatan) fick redan från början i folkmun benämningen ”Guldsmedshörnan”.

År 1911 övertogs fastigheten Köpmangatan 10 av affärsmannen August Feldt, som flyttade sin klädeshandel och herrekipering dit från Köpmangatan 18. Denne August Feldt (1870-1956) är för övrigt värd en historia för sig. Han innehade en mängd uppdrag inom lokalpolitiken, först inom municipalsamhället och senare stadsfullmäktige. Inom köpmannakåren blev han tidigt en av de ledande och var en av dem som stiftade Katrineholms minuthandlareförening. I många år var han sedan ordförande i dess efterföljare, Katrineholms Köpmannaförening. I Södermanlands köpmannaförbund var han i tur och ordning sekreterare, vice ordförande och slutligen ordförande. Även i Sveriges Köpmannaförbund innehade han ledande poster. Han var också ordförande i försäkringsbolaget Hermes, Katrineholm. På det politiska planet tillhörde han Högerpartiet och var under åtskilliga år ordförande i Katrineholms högerförening. Detta för att nämna några av alla de förtroendeuppdrag han innehade under sin 86 år långa levnad. Värt att påpeka är kanske även att han var en av de första som fick motta den 1950 instiftade förtjänstmedaljen av Katrineholms stad. I en tidnings dödsruna från 1956, står att läsa att    ”August Feldt hade förmånen att få leva ett långt liv och han fyllde det med en intensiv verksamhet. Den ståtlige mannen bibehöll ända i 80-årsåldern sin rakryggade yttre hållning”. Tidningen konstaterar vidare att August Feldt ”I sina yngre år var en väl skarp högerman av den tidens sort, men blev med åren en samarbetsman med insatser Katrineholms stad hade all anledning att känna tacksamhet över.

köpmangatan10_1

Gångbron band samman norra och södra Katrineholm

Postat av

Påskhälsning 001Denna artikel var införd i Katrineholms-Kuriren påsken 2012 och vad skulle väl passa bättre än denna påskhälsning från Katrineholm daterad 8.4 1909 och ställd till studerande Julius Lindström i Uppsala.

Bilden som föreställer den första gångbron över järnvägen har ett vanligt svartvitt foto som förlaga och såldes av Hj. Petterssons Bokhandel omkring 1905. På originalet används bron av människor i stället för höns, men i övrigt stämmer bilden med verkligheten.

Till vänster om bron ser vi Kullbergska huset byggd 1904 och framför det Stinsbostaden  byggd år 1862, samma år som Stationshuset till höger.

I slutet på 1800-talet hade bangården 12 spår som innevånarna hade att korsa då de skulle ta sig från torget till stationen. Ca 50 tåg passerade dagligen och det kan anses som ett under att inget ( rapporterat) dödsfall inträffat.

Den 1 januari 1899 skedde dock det som fick kraven på en bro att ta fart. En kvinna fick armen krossad då hon blev påkörd på bangården. Då föll Länsstyrelsen till föga och uppförde en bro mot att Katrineholms municipalsamhälle stod för fjärdedelen av de 16.000 kr bron var kostnadsberäknad till. Den stod klar 1901

I 83 år nöttes brons trätrappor av ortsbor och tågresenärer, innan den revs i november 1984 och ersattes med en ny med hiss på ömse sidor.

Existensen för den nya bron varade dock bara 13 år. 1996 invigdes gångtunneln under järnvägen.

Detta med en tunnel i stället för bro var ingen ny tanke för de styrande, utan hade stötts och blötts i många decennier. Motståndet mot en tunnel var dock starkt hos många och det fanns t.o.m. en förening, ”Gångbrons vänner” som via annonser i Katrineholms-Kuriren och anslag på stan  lockade till manifestation mot tunnelbygget och för gångbrons bevarande.

 

 

Axel Håkansson, Direktör

Postat av

bild 1Det har tidigare i flera olika sammanhang berättats om Elin Håkansson, dotter till kassadirektören vid Kullberg & Co AB Karl Kullberg. De flesta Katrineholmare har väl någon gång hört talas om hennes hängivna samlarintresse. Inte minst har hennes unika docksamling beundrats av liten som stor på de platser där den varit utställd. Denna gång ska vi dock i första hand ägna oss åt hennes make under 30 år, ingenjören Axel Håkansson.

Axel, eller Håkan som hustrun föredrog att kalla honom, föddes i Eksjö 1870 och fick efter tekniska studier anställning vid Forsmarks sulfatfabrik. Efter en tvåårig sejour på Frövifors pappersbruk blev han 1907 chef för sulfatfabriken i Värmbol, en tjänst han uppehöll fram till sin pensionering 1932. Den 4 januari 1915 gifte han sig med den tjugo år yngre Elin Kullberg, i vars efterlämnade dagböcker man kan utläsa att äktenskapet var lyckligt, om än barnlöst. I samband med bröllopet flyttade paret in i disponentvillan i Värmbol och bodde där tills 1933 då de bosatte sig i Katrineholm.

Under sin tid i Värmbol engagerade sig Axel Håkansson livligt i Östra Vingåkers kommunala liv. Han var ordförande i kommunalnämnden, ledamot av kyrko- och skolråd samt ledamot i kommunal- och kyrkofullmäktige. Sitt kommunala intresse överflyttade Håkansson senare till Katrineholm, där han blev en av högerns förgrundsfigurer. Han var således ledamot i såväl stadsfullmäktige som drätselkammaren (ungefär dagens kommunstyrelse). Sitt uppdrag som nämndeman i Oppunda häradsrätt i vilket han såg en stor heder och hyste största intresse för, behöll han fram till det att ålder och försvagad hälsa tog ut sin rätt. Ingenjör Håkansson var intresserad av hembygdsrörelsen och var under en period verksam som vice ordförande i Katrineholmsbygdens Hembygdsförening. Med hembygdsintresset var även förbundet en stark känsla för den svenska naturen.

Efter ett, enligt dödsannonsen ”med stort mod buret lidande” avled Axel Håkansson i sitt hem den 4 december 1945, 75 år gammal. I eftermiddagstidningen Katrineholms-Kuriren kan samma dag läsas i dödsrunan att ”Personligen var ingenjör Håkansson en man av stor ära och karaktär. Bakom den lite sträva ytan, mötte man en vänlig och älskvärd man, bestämd i åsikter. Detta gav honom efterhand många vänner, vilka nu vid Håkan bortgång känna stor saknad. Närmast sörjes den bortgångne av maka född Kullberg, brorsbarn samt svågrar och svägerskor och deras barn”.

Hustrun Elin kom att leva ytterligare 17 år och avled 1962, i en ålder av 72 år.

Disponentbostaden i Värmbol

Märta Bergkvist

Postat av

Bild 1I den  östligaste delen av Falun i Dalarna, ligger stadsdelen Hosjö. Där föddes den 20 februari 1906 en flicka, som av sina föräldrar tilldelades namnet Märta. Efternamnet hon fick ärva var Bergqvist. Hon växte upp i Falun och avlade där examen på folkskoleseminariet 1927. Några år senare, närmare bestämt 1931, kom hon till Katrineholm, där hon utövade sin lärargärning fram till sin pensionering 1970. Dock gjorde hon några utflykter från sin nya hemstad till korta förordnanden i Falun, Tierp, Skultuna och Göteborg.

Märta Bergqvist var djupt och helhjärtat engagerad i Katrineholms kommunala angelägenheter – främst som språkrör för den enskilde individens rättigheter. Hon var en ivrig gäst på lokalpressens debatt- och insändarsidor, där hon ofta framförde kritik mot myndigheternas sätt att agera i viktiga samhällsfrågor. Bland annat var hon starkt kritisk till Landstingets ljumma intresse då det gällde att bevara Kullbergska sjukhusets status som ett fullvärdigt akutsjukhus och mot kommunens beslut gällande försämringar inom Hemtjänsten.

Märta Bergqvist hade sin politiska hemvist i Folkpartiet och hade en mängd olika kommunala förtroendeuppdrag. Hon satt med som ledamot i stadsfullmäktige (senare kommunfullmäktige), barnavårdsnämnden, socialnämnden, handikapprådet, nykterhetsnämnden, civilförsvarsstyrelsen, företagsnämnden m.m. I några av dessa styrelser och nämnder var hon ordförande. Hon var en av krafterna i bildandet av hemhjälpsnämnden, tillhörde utredningskommittén för servicehuset Igelkotten och kämpade för tillblivelsen av det första barndaghemmet. I många år var hon ordförande i Sörmlands folkpartikvinnors länsförbund och i Katrineholms kvinnogrupp. Hon var även suppleant för Sörmland i riksdag och landsting.

Märta Bergqvist var ogift och saknade bröstarvingar, varför hon inför sin bortgång den 10 december 1986 hade testamenterat hela sin kvarlåtenskap till Katrineholms kommun. Det efterlämnade kapitalet förvaltas under beteckningen Märta Bergqvists kulturstipendiefond. 20 procent av den årliga avkastningen skulle komma att läggas till kapitalet medan resten skulle utdelas som ett kulturstipendium och gå till ”en yngre talangfull studerande inom kultur och konst, såsom sång, musik, skulptur, måleri och dylikt”. I dödsannonsen, införd i Katrineholms-Kuriren den 13 december uppmanas att tänka på denna fond. Då Märta Bergqvist saknade nära anhöriga var dödsannonsen endast undertecknad av ”vännerna” som å andra sidan var desto talrikare. Efter ett rikt liv i mänsklighetens tjänst och i kampen för de svagaste, hade ett stort hjärta i en späd kropp nu slutat slå. En del av de hjärtefrågor hon brann för och de beslut hon lyckades genomdriva, drar vi dock nytta av som medborgare än i dag, snart 30 år efter hennes död.

Bild2

Eriksberg och Pinntorpafrun

Postat av

Beata von YxkullDenna gång ska vi söka oss utanför själva Katrineholms tätort. Vi ska i ord och bild besöka ett av landets bäst bevarade barockslott, nämligen Eriksberg några mil österut.  Alla slott med självaktning har ett eget slottsspöke, så naturligtvis även Eriksberg. Där heter hon Pinntorpafrun. Pinntorp var det ursprungliga namnet på Eriksberg, som till en början var en ganska oansenlig liten gård invid Nyköpingsån, i skuggan av det större och 750 meter norrut liggande Djulfors. Det har ibland tvistats om vem som egentligen var den riktiga Pinntorpafrun, det finns nämligen två kandidater. Den första var en änkefru vid namn Anna som levde redan på 1500-talet. Hennes namn framkommer i strofen.

”I Sörmland det fagra på slott Eriksberg,

Där bodde en änka, fru Anna,

Som sög sina bönder och torpares märg

Och hade av galla en kanna”

Eftersom namnet Eriksberg finns med i strofen och det på 1500-talet var hundra år kvar innan gården började heta så, får man förmoda att detta är en efterkonstruktion och vi bestämmer oss för att Pinntorpafrun var kandidat nummer två.

Beata Conradsdotter von Yxkull föddes 1618 som enda barnet till Elisabeth Oxenstierna och Conrad Reinholdsson von Yxkull. Fadern dog då Beata var endast fyra år gammal och begravdes tre år (!) senare i Sigtuna. Det var vanligt att det gick åratal mellan dödsfall och begravning då det gällde de mer besuttna, eftersom man ofta först skulle färdigställa ett kostbart gravkor inne i kyrkan.

Beata von Yxkull fick ärva gods i både Uppland och Östergötland och var således förmögen redan som mycket ung. År 1636 gifte hon sig med friherre Eric Carlsson Gyllenstierna af Ulaborg och hamnade därmed på Pinntorp som Gyllenstierna ärvt efter sin faster ”Jungfru Brita till Pinntorp”.

Med tanke på att friherren under långa perioder befann sig på andra sidan Östersjön, bl.a. som generalguvernör i Ingermanland, var paret mycket produktiva då det gällde fortväxten. Efter 15-20 år som gifta hade de fått hela 13 barn.

År 1657, då Beata ännu inte var fyllda 40, avled maken och hon ställdes ensam med alla barnen och det påbörjade slottsbygget som så småningom skulle resultera i det mäktiga palats vi i dag kan se i det sörmländska landskapet. Hon bytte ut namnet Pinntorp mot Eriksberg för att hedra sin bortgångne make. Tio år efter Erics död avled även Beata och byggandet av slottet och anläggande av den franskinspirerade parken övertogs av sonen Christoffer, som även lade under sig närbelägen mark och var en bidragande orsak till Eriksberggodsets nuvarande status som en av Landets största jordegendomar.

Detta var den bevisbara delen i historien om Pinntorpafrun. Enligt flera olika myter, lär hon fortfarande vara tämligen aktiv i sin roll som spöke på Eriksberg. Det finns inga starka belägg för att Beata von Yxkull skulle varit hårdare mot sina undersåtar än vad som för tiden var brukligt, även om detta var hårt nog. En anledning till myterna kan vara att hon levde under häxprocessernas 1600-tal, då vilken kvinna som helst kunde utpekas som häxa. Däremot var det inte brukligt att en förmögen adelsdam brändes på bål, utan misstankarna dryftades i hemlighet i slutna sällskap. Kanske kan det vara därför en variant av sägnen om Pinntorparfrun talar om att hon på den yttersta dagen hämtades vid slottstrappan av djävulen själv. Utrymmet i denna berättelse tillåter inte att vi går djupare in på Pinntorpafruns roll som spöke, men med lite god vilja kanske vi återkommer till det en annan gång.